Holmgång i hund-huset!

2011-03-17
Efter en längre tids lugn, trots att man förväntat annat då Danicas tass krånglat lite till och från efter op, och hon stått på antibiotika samt allmänt måste hålla sig lugn, borde kunna bli sur dels pga smärta men framförallt eftersom hon inte får hänga med på de långa promenaderna. Men det har varit så lugnt och skönt, kanske delvis för att man lärt sig hantera saker och ting och kanske kunna avstyra i tid. Men så igår skulle jag och mamma börja kvällsrundorna. När mamma kom hit, var jag och Robert ute i rastgården och höll på att hacka i snön, då gallret tenderar att börja bli väl så lågt. Pirelli for in med mamma, så mamma kopplade på henne, och då övriga ännu var ute med Robert, försökte jag smyga in bara Senna för att slippa trängseln vid ytterdörren (som även den har minskat kraftigt senaste veckorna!). Givetvis förstod övriga att nåt var på gång, så de ville också in, men jag lyckades snirkla in bara lurv-kotten. Men jag han inte många meter in i huset, förrän jag hörde att det var ett fasligt liv i rastgården. Då var det tydligen något som blev fel, och smack och pannkaka vad livat det blev. Givetvis var det Niki och Danica, men får Kickan chansen går hon in och bryr sig direkt. Robert var dock snabb och fick bort henne, och jag försökte få isär de andra två. Men då plötsligt gick vår ranglängsta prinsessan-harpalt = Jackie in som värsta pitbullen och tog för sig! Med påföljden att även Senna blev förtvivlad och skulle väl antagligen försöka få isär dem, men det blev ju bara mer påhejande. Men hur det nu gick till fick mamma bort Senna, och Robert fick in Kickan, medan jag stod och höll i Danica i bakbenen. Jag darrade i armarna av ansträngningen, trött som jag redan var av snö-hackandet, och ropade till Robert som nu stod och höll i Niki att han måste få in henne i inglasningen. Lika trött var ju han stackarn, men på nåt sätt fick han och mamma in Niki och Jackie i inglasningen, så bara jag, Penske och Danica var ute. Penske är så långt från en slagskämpe man kan komma, så de två var inget problem. Men väl inne i inglasningen flög Jackie på Niki igen, så jag fick försöka ta mig in och hjälpa, och till slut var det avklarat. Varade förmodligen inte många minuter, men kändes som ett halvt liv. Robert gick in för att stänga bort Kickan, medan jag och mamma stod kvar och höll kämparna från varandra, även om de nu åtminstone såg ut helt lugna. När jag kom in fick Robert nån form av hjärtrus, och blev för en stund jätte-dålig, och fick ligga med fötterna högt utan färg i ansiktet. Antagligen en kombination av allt adrenalin och den totala utmattningen. Så medan mamma pysslade om Robert fick jag undersöka kombatanterna. Givetvis hade otursprinsessan Niki fått de värsta blessyrerna, och det blev en tripp till Kalix veterinärstation. Som min vän Lena i Ljusdal sa, så börjar vi snart ha klippkort där! Det blev några stygn i det större såret på halsen, nästan identiskt med det hon fick sy förra gången. Men sen blev det en hel del rakning för att frilägga en massa hål på frambenen, ena bakbenen, och vid ena örat. Inget av de såren är nämnvärt stora, men hade givetvis lyckats få fickor så jag måste rengöra och massera 2 gånger per dag. Danica har ett lite större sår ovanför ögonbrynet, samt ett lite större och några mindre på ena frambenet. I övrigt ingenting. Vilket tyder på att det stämmer som man säger, att det är sällsynt att hundar i samma flock är ute efter att skada varandra även om de slåss. Tur det! I sådana här situationer får man känslan att det är bara vi med många hundar som har såna här uppgörelser. Men i verkligheten är det ju inte så. Det räcker med två för att man ska få rejäla holmgångar. Före oss hos veterinären var det en 10 månaders Flatcoated retriwer-grabb, som fick sy ihop hela ansiktet efter en sammandrabbning med husets äldre grabb. Det är helt enkelt bara att gilla läget, och lära sig något av varje upplevelse! Tur var det i alla fall att mamma var här, för allt gick så mycket lättare då. Dessutom tog hon och Emma med sig Pirelli och Senna på promenad medan jag såg över hundarna, och när det visade sig att jag var tvungen att åka med Danica och Niki, följde Emma med mig och mamma fortsatte vallningen ensam till Rut kom och assisterade henne. Det är så skönt med folk som bryr sig, och dessutom på rätt sätt. Inte som besserweissers och förståsig-påare, utan skönt jätte-värmande omtänksamt! Pappa blev givetvis orolig han med, och erbjöd sig att nån av trollen kunde sova hos dem. Men det hjälper ju liksom inget, har man trillat av hästen och har för avsikt att fortsätta rida, då måste man upp snabbt igen för att inte bli rädd. I det här fallet hjälper ju inget för att jag stänger isär flocken, då blir de ju bara ännu mer avogt inställda till varandra när man väl släpper ihop dem igen.
Idag har jag bandagerat om tjejerna och rengjort såren. Har en liten spruta för att ordentligt komma åt att rengöra och massera i sårfickorna. De är jätte-duktiga när man hanterar dem, och nu ser de ut som Petera Majdic-anhängare, med sina lys-orange lindor! (ler) Två av Nikis sår sitter så högt upp på ena frambenet, så lindan bara glider ner, så nu har hon fått en av husses t-shirts för att hon inte ska komma åt att slicka eller bli slickad av övriga gänget. Hon är så söt med Laitis-reklam på bröstet, och Laitis brukar ju fixa allt så det blir säkert bra med såren också!


Ödets ironi? Igår på dagen sydde jag ihop ett hål på trollens meter-
långa Djurmagazinet-nalle... Kanske bra träning för kommande
blessyrer?! (ler ironiskt)





Petra Majdic-anghängarna med lys-orange bandage! Syns inte riktigt
på bilden hur lysiga de är!



Niki´s ena bandage gled ner, så jag gav henne en av husses Laitis-
t-shirts för att täcka över. Laitis fixar ju allt annat vi har problem med
så förhoppningsvis läker såren också fort!



Senna och Danica gnager ox-knotor. Bra hjärngympa, så man inte
har tid att putsa varandras sår...


Laitis-prinsessan!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0