Träffat Mansell / Ozzy!!!
2010-09-30
Ikväll har jag äntligen kommit mig så jag fått träffa "våran Mansell" (fast egentligen är han ju Malins Ozzy... ler), och han var bara hur underbar som helst!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Dessutom tror jag baske mig han kände igen oss, för han blev jätte-glad och var hur pussig och mysig som helst. Först var han så lugn, så jag började misstänka att Malin gav honom valium (ler), men det hade förmodligen att göra med mina goda mutor i form av grisknorr och vom-ben! För han tog igen det sen och brottades lite med oss. Malin och Magnus tyckte vi var lite annorlunda gäster som gav blanka attan i dem, och planterade oss på golvet i hallen. Men det var ju där de hade sina finaste klenoder! Bara hur härligt som helst, och hoppet lever väl om att jag ska kunna smita nån dag för Robert och ta en av tjejerna med till Kalix, så jag och Malin får lite gemensam träning med ungarna! Men först köket, sen får resten ta vid.
Var och hämtade golvet idag, kyl, frys och fläkt kom hem-levererat igår. Det kallar jag service. Köpte via Elljus i Kalix, och när han ringde igår och sa att grejorna kommit, så erbjöd han sig själv att ta med dem ut till oss för han skulle ändå till stugan har några km bort. Men ändå, han var ju tvungen att ta släp då, och bara att bära ut grejorna till släpet! Pluss-poäng så det heter duga!!! På måndag kommer köket, förutom bänkskivan, för den dröjer ända till den 25/10 ungefär, tyvärr. Men den som väntar på nåt gott...
Var på ny-blivna Djurmagasinet i Kalix i kväll och fick min bok signerad av Fredrik Steen. Köpte en till reflex-väst till hundarna också, i orange och gult, och de blev så snygga. Men Senna och Danica hatar verkligen att ha sele på sig, Penske är inte överförtjust han heller, medan övriga inte bryr sig för 25-öre. Vilka kids man har!
Det var inte så alldeles enkelt att fånga den ivriga skönheten på bild,
men oj så lik Penske han är! Eller egentligen ser han ut som en
blandning av Andretti och Penske, med ett uns av Pirelli.
Troll-pojken gör som Penske när han blir busig, och hänger ut tungan
på sniskan i munnen (dock ej på denna bild), så han ser komplett
galen ut! (ler)
Hulliganerna har fått röret från skenorna till våra skjutdörrar att
undersöka och mickla med i hagen. Men roligast är så klart att gräva!
Danica och Jackie, Niki skymtar i bakgrunden
Ikväll har jag äntligen kommit mig så jag fått träffa "våran Mansell" (fast egentligen är han ju Malins Ozzy... ler), och han var bara hur underbar som helst!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Dessutom tror jag baske mig han kände igen oss, för han blev jätte-glad och var hur pussig och mysig som helst. Först var han så lugn, så jag började misstänka att Malin gav honom valium (ler), men det hade förmodligen att göra med mina goda mutor i form av grisknorr och vom-ben! För han tog igen det sen och brottades lite med oss. Malin och Magnus tyckte vi var lite annorlunda gäster som gav blanka attan i dem, och planterade oss på golvet i hallen. Men det var ju där de hade sina finaste klenoder! Bara hur härligt som helst, och hoppet lever väl om att jag ska kunna smita nån dag för Robert och ta en av tjejerna med till Kalix, så jag och Malin får lite gemensam träning med ungarna! Men först köket, sen får resten ta vid.
Var och hämtade golvet idag, kyl, frys och fläkt kom hem-levererat igår. Det kallar jag service. Köpte via Elljus i Kalix, och när han ringde igår och sa att grejorna kommit, så erbjöd han sig själv att ta med dem ut till oss för han skulle ändå till stugan har några km bort. Men ändå, han var ju tvungen att ta släp då, och bara att bära ut grejorna till släpet! Pluss-poäng så det heter duga!!! På måndag kommer köket, förutom bänkskivan, för den dröjer ända till den 25/10 ungefär, tyvärr. Men den som väntar på nåt gott...
Var på ny-blivna Djurmagasinet i Kalix i kväll och fick min bok signerad av Fredrik Steen. Köpte en till reflex-väst till hundarna också, i orange och gult, och de blev så snygga. Men Senna och Danica hatar verkligen att ha sele på sig, Penske är inte överförtjust han heller, medan övriga inte bryr sig för 25-öre. Vilka kids man har!
Det var inte så alldeles enkelt att fånga den ivriga skönheten på bild,
men oj så lik Penske han är! Eller egentligen ser han ut som en
blandning av Andretti och Penske, med ett uns av Pirelli.
Troll-pojken gör som Penske när han blir busig, och hänger ut tungan
på sniskan i munnen (dock ej på denna bild), så han ser komplett
galen ut! (ler)
Hulliganerna har fått röret från skenorna till våra skjutdörrar att
undersöka och mickla med i hagen. Men roligast är så klart att gräva!
Danica och Jackie, Niki skymtar i bakgrunden
Ledarskap & björn-sällskap!
2010-09-30
Jahapp, så har då tiden sprungit ytterligare framåt, utan att man knappt hunnit med, som vanligt. Livet består förstås mycket av hundar, och det är underbart! Men visst pendlar man mellan hopp och förtvivlan, vansinne och eufori! (ler) Har börjat gå en brevkurs / distansutbildning i allmänt hundägande. Trodde först det skulle vara lite blaha blaha och lite halv-dagis-nivå, men när jag fick materialet insåg jag att det var precis det jag var ute efter! Jätte-intressant, mycket etologi och beteendevetenskap! Rekommenderas! Samtidigt är jag ju trogen köpare av Fredrik Steens tisdags-böcker (med kvällstidningen), som jag också slukat vid det här laget. Självklart köper man ju inte allt, men väldigt mycket, och det är så intressant att kunna gå ut och omsätta ny eller ny-väckt kunskap med sin flock!
Bland annat har jag och Emma börjat köra sten-hård koppel-träning med trollen nu, är så lätt att ge vika för att man har mycket annat som pockar på, och det är jobbigt att gå och vara konsekvent och lite sträng jämt. Men nu är det hårda bud som gäller, för i framtiden kommer det i gengäld att bli lugnare. Det är vi övertygade om. Den tunga biten ligger självklart på mig, att grundutbilda dem. Det är ju trots allt mina "ungar". Men Emma är helt sanslöst duktig att ta till sig allt man säger, och fortbildar ungarna allt eftersom. Är så tacksam att jag har henne!!!
Avancerad sitt-övning (där man ska få hunden att stanna fast man drar i kopplet och säger stanna) är något som inte alls är överreklamerat! När man väl börjar få in det och hunden förstår, är det något man har en oerhörd nytta av. Framförallt ser man att det lugnar hunden, men samtidigt bryter det hundens fokus på annat och får den fokuserad på sig själv som ledare. Niki är ju livrädd för andra hundar, men visar ju det genom att vara "jätte-farlig". Men i förrgår lyckades vi passera en hund, på smal väg, utan ett enda skall! Det tog rätt länge, och det krävde många sittövningar, men det gick! Jag var så stolt över henne att jag halv-flög resten av vägen hem! Igår blev det mer skarp övning för henne, då två olika hundar vid olika tillfällen kom mot henne och skällde. Givetvis skällde hon tillbaka, men inte i samma omfattning som tidigare, och jag kunde faktiskt bryta henne! Det är så jäkla skoj att vara hundägare när man ser lön för sina mödor!!! Men visst är det lång väg kvar, och visst har jag åtagit mig ett jätte-jobb med fem valpar (på väg mot unghundar) och två vuxna som fortfarande har mycket att lära. "Men har man tagit fan i båten är det bara att ro iland", som gamlingarna brukar säga, och ni anar inte hur jag längtar efter att få börja åka skidor och släde med dessa troll!
Nu har moster-Rut börjat promenera med mig och Emma. Hon försöker köra varannan-dags-varianten, för hon har problem med sina fötter. Det passar utmärkt, för då får vi köra singel-träning varannan dag och grupp-träning varannan (3 hundar åt gången). Är så kul att se att även moster-Rut funnit tjusningen i att promenera med hund!
Igår gick vi som vanligt först till Sandviken och sen spåret. Försöker alltid vänta med spåret till det är mörkt, för eftersom vi själv (jag och Rut) är mörkrädda förutsätter vi att få andra är i farten. Är lite otrevligt att möta andra hundar när man har 3 hundar själv, blir så mycket flock-dynamik och ett jäkla skällande. Inget problem egentligen, men risk finns ju att andra blir rädda. I alla fall så blev det spåret i mörker igen, något vi börjat bli lite stolta över då varken jag eller Rut var speciellt mörkrädd i måndags. Men oj så vi tog igen det igår! Först hörde vi ett ljud innan vi kommit riktigt fram till träsket (en sjö som går under felaktig benämning), men vi slog bort det. En liten bit längre fram blev Kickan spänd och fokuserad på något längre fram, och hon bryr sig inte om älg eller små-vilt. Just efter det såg vi en urgrävd myrstack (såg ut som en vulkankrater). Då började paniken små-närma sig, varefter jag sa till Emma att hon minsann fick skriva i lådan medan jag höll hundarna och tittade mig runt. Medan hon skrev skojade vi på, och lugnade oss lite. Men så började vi gå igen, och bara 10-talet meter senare, alldeles bredvid myren, hör jag hur det visslar. Rut berättade senare att även hon hört ljudet och bara hant känna hur hon blev alldeles kall, och när jag sa att jag hörde visslingen brast det för oss. Vi sprang några steg, men kom sedan på oss att det var ju precis det man inte skulle göra. Så med raska steg och höga röster försökte vi sedan bemästra skräcken och ta oss hemåt. Givetvis var Danica tvungen att stanna och bajsa, bara några minuter efter upplevelsen, och det var med bultande hjärta man stannade och små-kikade bakåt... Givetvis såg man inget i mörkret, och säker kan man ju aldrig vara. Men då vi berättat för morfar (som är jägare och natur-människa ut i fingerspetsarna) bad han oss hålla oss från spåret ett tag, för med största sannorlikhet hade vi stött på en björn!
"Terror-tvillingarna"; Danica och Niki, på Frevisören
Kickan jagar pinnar
Penske och Pirelli
Penske, passade på att ivra av sig, 2 dagar före kastreringen...
Kickan
Jag och terror-tvillingarna
Rut och Danica, vår lilla badkruka!
Jahapp, så har då tiden sprungit ytterligare framåt, utan att man knappt hunnit med, som vanligt. Livet består förstås mycket av hundar, och det är underbart! Men visst pendlar man mellan hopp och förtvivlan, vansinne och eufori! (ler) Har börjat gå en brevkurs / distansutbildning i allmänt hundägande. Trodde först det skulle vara lite blaha blaha och lite halv-dagis-nivå, men när jag fick materialet insåg jag att det var precis det jag var ute efter! Jätte-intressant, mycket etologi och beteendevetenskap! Rekommenderas! Samtidigt är jag ju trogen köpare av Fredrik Steens tisdags-böcker (med kvällstidningen), som jag också slukat vid det här laget. Självklart köper man ju inte allt, men väldigt mycket, och det är så intressant att kunna gå ut och omsätta ny eller ny-väckt kunskap med sin flock!
Bland annat har jag och Emma börjat köra sten-hård koppel-träning med trollen nu, är så lätt att ge vika för att man har mycket annat som pockar på, och det är jobbigt att gå och vara konsekvent och lite sträng jämt. Men nu är det hårda bud som gäller, för i framtiden kommer det i gengäld att bli lugnare. Det är vi övertygade om. Den tunga biten ligger självklart på mig, att grundutbilda dem. Det är ju trots allt mina "ungar". Men Emma är helt sanslöst duktig att ta till sig allt man säger, och fortbildar ungarna allt eftersom. Är så tacksam att jag har henne!!!
Avancerad sitt-övning (där man ska få hunden att stanna fast man drar i kopplet och säger stanna) är något som inte alls är överreklamerat! När man väl börjar få in det och hunden förstår, är det något man har en oerhörd nytta av. Framförallt ser man att det lugnar hunden, men samtidigt bryter det hundens fokus på annat och får den fokuserad på sig själv som ledare. Niki är ju livrädd för andra hundar, men visar ju det genom att vara "jätte-farlig". Men i förrgår lyckades vi passera en hund, på smal väg, utan ett enda skall! Det tog rätt länge, och det krävde många sittövningar, men det gick! Jag var så stolt över henne att jag halv-flög resten av vägen hem! Igår blev det mer skarp övning för henne, då två olika hundar vid olika tillfällen kom mot henne och skällde. Givetvis skällde hon tillbaka, men inte i samma omfattning som tidigare, och jag kunde faktiskt bryta henne! Det är så jäkla skoj att vara hundägare när man ser lön för sina mödor!!! Men visst är det lång väg kvar, och visst har jag åtagit mig ett jätte-jobb med fem valpar (på väg mot unghundar) och två vuxna som fortfarande har mycket att lära. "Men har man tagit fan i båten är det bara att ro iland", som gamlingarna brukar säga, och ni anar inte hur jag längtar efter att få börja åka skidor och släde med dessa troll!
Nu har moster-Rut börjat promenera med mig och Emma. Hon försöker köra varannan-dags-varianten, för hon har problem med sina fötter. Det passar utmärkt, för då får vi köra singel-träning varannan dag och grupp-träning varannan (3 hundar åt gången). Är så kul att se att även moster-Rut funnit tjusningen i att promenera med hund!
Igår gick vi som vanligt först till Sandviken och sen spåret. Försöker alltid vänta med spåret till det är mörkt, för eftersom vi själv (jag och Rut) är mörkrädda förutsätter vi att få andra är i farten. Är lite otrevligt att möta andra hundar när man har 3 hundar själv, blir så mycket flock-dynamik och ett jäkla skällande. Inget problem egentligen, men risk finns ju att andra blir rädda. I alla fall så blev det spåret i mörker igen, något vi börjat bli lite stolta över då varken jag eller Rut var speciellt mörkrädd i måndags. Men oj så vi tog igen det igår! Först hörde vi ett ljud innan vi kommit riktigt fram till träsket (en sjö som går under felaktig benämning), men vi slog bort det. En liten bit längre fram blev Kickan spänd och fokuserad på något längre fram, och hon bryr sig inte om älg eller små-vilt. Just efter det såg vi en urgrävd myrstack (såg ut som en vulkankrater). Då började paniken små-närma sig, varefter jag sa till Emma att hon minsann fick skriva i lådan medan jag höll hundarna och tittade mig runt. Medan hon skrev skojade vi på, och lugnade oss lite. Men så började vi gå igen, och bara 10-talet meter senare, alldeles bredvid myren, hör jag hur det visslar. Rut berättade senare att även hon hört ljudet och bara hant känna hur hon blev alldeles kall, och när jag sa att jag hörde visslingen brast det för oss. Vi sprang några steg, men kom sedan på oss att det var ju precis det man inte skulle göra. Så med raska steg och höga röster försökte vi sedan bemästra skräcken och ta oss hemåt. Givetvis var Danica tvungen att stanna och bajsa, bara några minuter efter upplevelsen, och det var med bultande hjärta man stannade och små-kikade bakåt... Givetvis såg man inget i mörkret, och säker kan man ju aldrig vara. Men då vi berättat för morfar (som är jägare och natur-människa ut i fingerspetsarna) bad han oss hålla oss från spåret ett tag, för med största sannorlikhet hade vi stött på en björn!
"Terror-tvillingarna"; Danica och Niki, på Frevisören
Kickan jagar pinnar
Penske och Pirelli
Penske, passade på att ivra av sig, 2 dagar före kastreringen...
Kickan
Jag och terror-tvillingarna
Rut och Danica, vår lilla badkruka!
Löptikar och ny-kastrerade hanar - plötsligt blev man särbo!
2010-09-16
Kastreringen av Senna och Penske i förrgår, lär ha gått som den skulle. Två ynkliga pojkar blev med hem i alla fall, men den yngre var nog mest trött. Penske hade inga större problem att ha tratt, bara det att han gick krock i allt här hemma så det krävde en smärre om-möblering. Senna var det värre med. Han hade plockat av sig tratten så många gånger att man gav upp på Djursjukhuset! Smart vår lilla kille! Så fort vi satte på honom tratten fick han panik i blicken och blev alldeles uppstressad. Så med den ny-gjorda sövningen och operationen i åtanke, ville vi inte utsätta honom för mer. Så han fick vara utan krage första natten, vilket gjorde att han fick sova mellan mig och Robert i sängen med koppel på. Så fort han rörde sig vaknade jag och kollade så han inte slickade. Dessutom hade jag Penske i koppel, iförd tratt, på golvet utmed sängen och även han vaknade x flera och väckte mig. Igår började det fungera bättre med tratt på Senna, tack och lov hade Robert fått ledigt av pappa så vi kunde avlasta varandra. Men efter halva gårdagen ungefär, började killarna vara tillräckligt pigga för att börja intressera sig för Jackie igen. Förmodligen är höglöpet i full färd nu... Så de stressade upp sig nåt så fruktansvärt, och i natt har vi blivit väckta hur många gånger som helst. Lusten kommer förmodligen inte försvinna förrän om några månader, om den försvinner, men vad vi inte visste innan op, var att de t o m är kapabla att avla upp till minst en vecka efter kastereringen! I dag skulle mamma komma ner och hjälpa mig vakta hundar medan jag gick ut och rastade killarna, men det blev mer än så. Niki hade badat i en lerpöl i rastgården, så jag fick börja med att bada henne. När jag väl rastat killarna tyckte mamma att jag skulle gå över med dem i extra-huset, medan hon höll ställningarna här hemma. Sagt och gjort, och de lugnade ner sig på en gång och sov helt utslagna i åtminstone en timme! Tur det, för deras sår började bli rejält röda, så jag tog även en snabb-kontakt med Djursjukhuset som dock inte trodde det var någon fara än, bara jag försökte ge dem lugn och ro nu. Så nu ska Robert sova med dem i natt, och det känns jätte-konstigt och tomt här i huset! Bara fem hundar och ingen Robert, snyft!Emma och mamma var med mig till Luleå i tisdags, vilket var tur. För jag fick lämna killarna efter 8 på morgonen, och hämta dem 15, dessutom var Penske så trött att han fick komma först vid 15.30. Så vi hade mycket tid att slå död på, och det var bra med distraktion när jag var så nervös. Dessutom sovit dåligt under natten... (nu 3 dygn i rad som jag knappt sovit...) Så vi var först och slog död på tid på Biltema. Tänk er, 3 brudar kommer till storstan, och vad gör de?! Jo, de går på Biltema! Suck! Är man knäpp eller är man knäpp??? Men Robert blev glad, för det var en hel del han behövde därifrån. Därefter blev det Dollar Store, och även där hittades en del som jag inte behövde... (ler) Givetvis blev det även ett besök på Djurmagasinet! Det sägs att alla tjejer gillar IKEA, men 1000 gånger hellre går jag då på Djurmagasinet! Massa fjäsk-ben blev det så klart till ungarna och givetvis en ny leksak också. Sen ville Emma gå på Myrorna, och jag följde snällt med som ett tilltänkt uttråkat bihang. Men vem tror ni spenderade mest pengar där då? Jag så klart! Jag hittade nya fönsterlampor till köket för 30:- / styck och en skinn-snurr-fåtölj inklusive fotpall, såg ut som ny, för 450:-!!! Så det blev till att lämna ett lass med grejor till svärmor och svärfar i Sunderbyn innan vi hämtade grabbarna.
Som utlovat kommer här nu en hel kavalkad av bilder, både just före och under Sundsvall-Örebro-turnén. Vid nästa uppdatering ska jag dela med mig av härliga bilder där trollen får springa lösa och bada i långgrunt vatten!
Home at last!
2010-09-07
Så var man då åter i hemmets ljuva vrå, och på nåt tag kanske ordningen kan återkomma. Hundarna har slagit sig till ro, men var nog rätt glada att återfå sin rastgård! Åtminstone belönade de oss i morse, genom att komma in med halva rastgården i sängen... Men de har skött sig exemplariskt våra troll. Några smärre missöden och bus-härvel, men vad förväntar man sig egentligen av valpar?! Som sagt, med beröm godkänt blir betyget!
Jackie började löpa natten till fredag, vilket gjorde att behovet av "boll-klippning" accentuerades. Idag kom jag till skott och bokade tid, blir tisdag om en vecka på Djursjukhuset i Gammelstad. Känns tryggare om nåt skulle inträffa i komplikationsväg, även om man aldrig kan skydda sina skyddslingar helt... Så nu väntar en veckas djup ångest!!!!!!!!!!!!!!
Med oss hem fick vi i alla fall ett nytt guld, då Robert körde som en utomjording i både Sundsvall och Örebro! Känslan är både eufori och lättnad, då det blev en del onödigt tjaffs på slutet. Jag blev mest besviken över att man måste ta till små-aktigheter istället för att erkänna att Robert är en gudabenådad chaufför, sen är det både berg och dalar i en serie, och det har även vi fått känna på genom åren. Jag hoppas dock att tjaffset är över, och åtminstone har jag för avsikt att dra ett streck och gå vidare.
Måste rikta ett stort tack till min kusin Emma, som varit en ovärderlig hjälp under den här veckan på rull! Som hon utvecklats som hundmänniska på den korta tid hon vandrat med mig och hundarna, samt varit med på tävlingarna, kan man inte annat än imponeras! Vilken tur det är våra hundar hon fattat tycke för!
Jätte-kramar måste också skickas till våran "bergs-familj" (Kilsbergen) i Örebro och Garphyttan!
I övrigt lovar jag att återkomma med bilder inom en överskådlig framtid, har varit dåligt på den fronten nu när vi haft dålig uppkoppling på vår resa också...
Däremot börjar vi riva och bygga om i vårt hus i dagarna, då vi äntligen ska fixa nytt kök. Så täta uppdateringar är att hoppas på för mycket, tror jag...
Så var man då åter i hemmets ljuva vrå, och på nåt tag kanske ordningen kan återkomma. Hundarna har slagit sig till ro, men var nog rätt glada att återfå sin rastgård! Åtminstone belönade de oss i morse, genom att komma in med halva rastgården i sängen... Men de har skött sig exemplariskt våra troll. Några smärre missöden och bus-härvel, men vad förväntar man sig egentligen av valpar?! Som sagt, med beröm godkänt blir betyget!
Jackie började löpa natten till fredag, vilket gjorde att behovet av "boll-klippning" accentuerades. Idag kom jag till skott och bokade tid, blir tisdag om en vecka på Djursjukhuset i Gammelstad. Känns tryggare om nåt skulle inträffa i komplikationsväg, även om man aldrig kan skydda sina skyddslingar helt... Så nu väntar en veckas djup ångest!!!!!!!!!!!!!!
Med oss hem fick vi i alla fall ett nytt guld, då Robert körde som en utomjording i både Sundsvall och Örebro! Känslan är både eufori och lättnad, då det blev en del onödigt tjaffs på slutet. Jag blev mest besviken över att man måste ta till små-aktigheter istället för att erkänna att Robert är en gudabenådad chaufför, sen är det både berg och dalar i en serie, och det har även vi fått känna på genom åren. Jag hoppas dock att tjaffset är över, och åtminstone har jag för avsikt att dra ett streck och gå vidare.
Måste rikta ett stort tack till min kusin Emma, som varit en ovärderlig hjälp under den här veckan på rull! Som hon utvecklats som hundmänniska på den korta tid hon vandrat med mig och hundarna, samt varit med på tävlingarna, kan man inte annat än imponeras! Vilken tur det är våra hundar hon fattat tycke för!
Jätte-kramar måste också skickas till våran "bergs-familj" (Kilsbergen) i Örebro och Garphyttan!
I övrigt lovar jag att återkomma med bilder inom en överskådlig framtid, har varit dåligt på den fronten nu när vi haft dålig uppkoppling på vår resa också...
Däremot börjar vi riva och bygga om i vårt hus i dagarna, då vi äntligen ska fixa nytt kök. Så täta uppdateringar är att hoppas på för mycket, tror jag...
Another day in paradise
2010-09-02
Igår fyllde Senna 2 år!!! Tänk er, 2 år gammal och idag är hans 11 valpar 7 månader!!!
Vi har det bra här på Storstenshöjden i depån. Igår var det pressvisning i vanlig ordning, och givetvis trevligt.
Här är så dålig mottagning att det bara är att glömma att ladda upp bilder, nog bara att man tar sig ut på nätet. Långsamt, långsamt är det också!
Nikis öga är jätte-mycket bättre, i princip bara lite lätt hängande ögonlock nu, men vi håller tummarna för att allt ska gå till sig och fortsätter ett tag till med ögonsalvan Noviform.
I förrgår kastrerades Mansell / Ozzy, och enligt rapport från Malin har allt gått bara bra. En stor sten från mina axlar, både för att Mansell / Ozzy alltid kommer att vara en av "våra ungar", men även för att det är dags att ta tag i den biten med Senna och Penske när vi kommer hem. Jag har svår ångest inför det! Känns som om det görs för mitt och Roberts bästa, och skulle nåt gå fel skulle jag aldrig förlåta mig själv. Älskar ju alla våra trollungar så överjordiskt mycket!!!
Just nu är det siesta i bussen; alla hundar sover, eller nu satt sig Penske upp precis, men han ser ut att lägga sig snart (gäspar stort), jo, nu ligger även han igen!
Robert har åkt in med Frida till Örebro för att köpa en ventilkåpspackning, ska kolla att kammen står som den ska, vill inte skänka bort nå´t i onödan. Mamma och Emma åkte till Ånnaboda (andra sidan av berget) för att duscha och sen handling i Garphyttan på tillbakavägen. Själv kör jag buss-dusch, vilket går så bra det också, bara lite besvärligare. Men det är lugnast för flocken. Pappa har åkt med Gunnel och Östen till Västerås för att kolla på en buss åt Perka, och de har varit borta flera timmar, så de borde nog vara tillbaka snart.
Idag har jag, Emma och Frida varit på promenad till Storstenen på Storstenshöjden. Inte speciellt långt, men det gick uppför halva vägen och rejält utför (nedför en slalombacke) resten av vägen, så lite varm i pannan blev man allt!
I morgon börjar "friden vara över" och depån kommer att successivt börja fyllas hela dagen. Då kan vi inte längre vara så fria som nu med våra troll, vilket måste erkännas att det är lite jobbigt eftersom de fortfarande är så skälliga åt andra hundar. Men vi vänjer oss, och jag måste stolt berätta hur snabbt Emma utvecklats i sitt hundkunnande! Hon är jätte-duktig att träna med hundarna och jag har god hjälp både med rastning, vaktning och träning på den här turnén! Dessutom visade hon sig vara en fena på att plocka fästingar! Men det är ett jäkla monster-djur! Dessutom tydligen fästing-år i år, enligt morbror-Jan kan man resonera att "svampår är fästingår" för de gillar också fukt. Hittills har vi plockat en fästing på mig, 3 på Niki, 4 på Pirelli och 1 på Danica. Bad Robert prova köpa en annan fästingplockare, för den vi har nu är antingen inte bra, eller också duger vi inte till att använda den!
Nu ska jag vila en stund innan friden i bussen är över. Lev väl alla vänner!
Igår fyllde Senna 2 år!!! Tänk er, 2 år gammal och idag är hans 11 valpar 7 månader!!!
Vi har det bra här på Storstenshöjden i depån. Igår var det pressvisning i vanlig ordning, och givetvis trevligt.
Här är så dålig mottagning att det bara är att glömma att ladda upp bilder, nog bara att man tar sig ut på nätet. Långsamt, långsamt är det också!
Nikis öga är jätte-mycket bättre, i princip bara lite lätt hängande ögonlock nu, men vi håller tummarna för att allt ska gå till sig och fortsätter ett tag till med ögonsalvan Noviform.
I förrgår kastrerades Mansell / Ozzy, och enligt rapport från Malin har allt gått bara bra. En stor sten från mina axlar, både för att Mansell / Ozzy alltid kommer att vara en av "våra ungar", men även för att det är dags att ta tag i den biten med Senna och Penske när vi kommer hem. Jag har svår ångest inför det! Känns som om det görs för mitt och Roberts bästa, och skulle nåt gå fel skulle jag aldrig förlåta mig själv. Älskar ju alla våra trollungar så överjordiskt mycket!!!
Just nu är det siesta i bussen; alla hundar sover, eller nu satt sig Penske upp precis, men han ser ut att lägga sig snart (gäspar stort), jo, nu ligger även han igen!
Robert har åkt in med Frida till Örebro för att köpa en ventilkåpspackning, ska kolla att kammen står som den ska, vill inte skänka bort nå´t i onödan. Mamma och Emma åkte till Ånnaboda (andra sidan av berget) för att duscha och sen handling i Garphyttan på tillbakavägen. Själv kör jag buss-dusch, vilket går så bra det också, bara lite besvärligare. Men det är lugnast för flocken. Pappa har åkt med Gunnel och Östen till Västerås för att kolla på en buss åt Perka, och de har varit borta flera timmar, så de borde nog vara tillbaka snart.
Idag har jag, Emma och Frida varit på promenad till Storstenen på Storstenshöjden. Inte speciellt långt, men det gick uppför halva vägen och rejält utför (nedför en slalombacke) resten av vägen, så lite varm i pannan blev man allt!
I morgon börjar "friden vara över" och depån kommer att successivt börja fyllas hela dagen. Då kan vi inte längre vara så fria som nu med våra troll, vilket måste erkännas att det är lite jobbigt eftersom de fortfarande är så skälliga åt andra hundar. Men vi vänjer oss, och jag måste stolt berätta hur snabbt Emma utvecklats i sitt hundkunnande! Hon är jätte-duktig att träna med hundarna och jag har god hjälp både med rastning, vaktning och träning på den här turnén! Dessutom visade hon sig vara en fena på att plocka fästingar! Men det är ett jäkla monster-djur! Dessutom tydligen fästing-år i år, enligt morbror-Jan kan man resonera att "svampår är fästingår" för de gillar också fukt. Hittills har vi plockat en fästing på mig, 3 på Niki, 4 på Pirelli och 1 på Danica. Bad Robert prova köpa en annan fästingplockare, för den vi har nu är antingen inte bra, eller också duger vi inte till att använda den!
Nu ska jag vila en stund innan friden i bussen är över. Lev väl alla vänner!
