Promenad i norrländska paradiset!
2011-03-27
Oj, vilken helg vi haft, med fantastiskt väder! Igår var Emma med på två rundor, så det blev bara 4 rundor för mig och en för Robert eftersom jag och Emma tog varsin hund. Då gick vi något kortare än idag, samt att jag "bara" gick bya-svängar med två. Idag har jag gått rundor på 5,7 km (enligt telefonens tracker), med tre hundar ensam, samt en sväng med två hundar då Emma var med. Samt en byasväng med Penske därefter. Kickan får lite extra ikväll istället, för tiden räckte inte. Började vid 12 och slutade vid 18, var faktiskt rätt mör då, men framförallt var jag hungrig, och hundarnas mattid var också i hög tid!
Världens vackraste pojkar, Senna och Penske, med sin "gudmor"
Emma.
Prinsessan Niki på skoterleden inne i skogen
Prinsessan Niki, på väg ut från skogen på öppet hav, tack och lov is-
täckt ännu ett tag!
Öppna vidder - me like!
Niki
Niki
Niki
Pirelli
Pirelli
Pirelli
Danica, duktigast idag, både på att gå fint i koppel, och att komma
på inkallning när hon var lös!
Danica, med bandage och tass-skydd. Såret är i det närmaste helt
läkt, endast en liten ruga kvar. Men huden är ju så tunn och sårbar,
så jag lindade över det som skydd mot den skarpa snön och ibland
även skare. Som hon njöt lill-tjejen, efter så många veckor i koppel
på plogade vägar!
Danica
Danica
Danica
Danica med rådjurs-blicken
Monster-Danica
Danica
Danica
Danica undersöker en av de många stenar som bildat "isberg"
Emma och Jackie i början av skoterleden
Senna
Senna
Jackie
Jackie spanar in vindkraftverken, som givetvis i vanlig ordning blev
utskällda av hennes far! (Senna)
Jackie
Jackie
Oj, vilken helg vi haft, med fantastiskt väder! Igår var Emma med på två rundor, så det blev bara 4 rundor för mig och en för Robert eftersom jag och Emma tog varsin hund. Då gick vi något kortare än idag, samt att jag "bara" gick bya-svängar med två. Idag har jag gått rundor på 5,7 km (enligt telefonens tracker), med tre hundar ensam, samt en sväng med två hundar då Emma var med. Samt en byasväng med Penske därefter. Kickan får lite extra ikväll istället, för tiden räckte inte. Började vid 12 och slutade vid 18, var faktiskt rätt mör då, men framförallt var jag hungrig, och hundarnas mattid var också i hög tid!
Världens vackraste pojkar, Senna och Penske, med sin "gudmor"
Emma.
Prinsessan Niki på skoterleden inne i skogen
Prinsessan Niki, på väg ut från skogen på öppet hav, tack och lov is-
täckt ännu ett tag!
Öppna vidder - me like!
Niki
Niki
Niki
Pirelli
Pirelli
Pirelli
Danica, duktigast idag, både på att gå fint i koppel, och att komma
på inkallning när hon var lös!
Danica, med bandage och tass-skydd. Såret är i det närmaste helt
läkt, endast en liten ruga kvar. Men huden är ju så tunn och sårbar,
så jag lindade över det som skydd mot den skarpa snön och ibland
även skare. Som hon njöt lill-tjejen, efter så många veckor i koppel
på plogade vägar!
Danica
Danica
Danica
Danica med rådjurs-blicken
Monster-Danica
Danica
Danica
Danica undersöker en av de många stenar som bildat "isberg"
Emma och Jackie i början av skoterleden
Senna
Senna
Jackie
Jackie spanar in vindkraftverken, som givetvis i vanlig ordning blev
utskällda av hennes far! (Senna)
Jackie
Jackie
Funderingar...
2011-03-24
Jag har funderat på en sak rätt länge, men det har aktualiserats nu under brinnande hockey-slutspel.
Det gäller detta med "rasism" och "jämlikhet", två begrepp som vi uppenbarligen lägger olika substans under.
Varför pratar vi om jämlikhet i samma andetag som vi vill kvotera in fler kvinnor på glamorösa jobb? Men vi nämner aldrig att vi ska kvotera in män i kvinno-dominerade yrken. Varför pratar vi om Kvinnojourer, etc, men man hör aldrig talas om något motsvarande för män? Jag hoppas åtminstone att det finns! Vi har årliga kontroller för både cancer i underlivet och våra bröst. Prostatacancer är en av de vanligaste cancerformerna, men det finns inga rutinkontroller för män. Här har ju dock herrar Aschberg, Fylking mfl gjort en heroisk insats med både mustasch-kamper och promenader. Men samhället som tar så stort ansvar för den kvinnliga biten, vad görs för männen från det hållet?
Är "jämlikhet" bara något som gäller, när det är kvinnor som ska få det bättre? Nu finns det säkert flera som blir arga på mig för mitt försvar av männen, men har inte ni karlar som ni lever ihop med? Söner? Pappor? Det är män som räknas till den grupp av hemska varelser som bara förstör för oss kvinnor, och då förstår vi, att det är dags att tänka om när det gäller "jämlikhet" och låta begreppet stå för vad det egentligen betyder!
Rasism, här pratar vi om hudfärg och annat språk i första hand. Vi får inte baka "negerbollar", det ska numera heta chokladbollar. "Vitlök" då? Måste vi ändra namn på det med? Negrer är ju faktiskt ett folkslag, och jag förstår inte vad det ska vara för mer kränkande i det begreppet än att vara "norr- eller sörlänning"? I vårat land tror jag vi är mer kränkande mot varandra beroende av var i landet vi bor, än vad vi är mot det vi nu uppenbarligen får kalla "ny-svenskar". Titta bara på en eminent hemsida som heter www.motorsportivarmland.nu, under rallycross-forumet (OBS! jag är inte sarkastisk mot hemsidan som är toppen, utan mot de fegisar som skriver dumma saker anonymt i första hand!). Då ser ni hur vi norrlänningar är! Ett jäkla pack som bara ska ha vår vilja igenom, och inte bryr oss om andra, etc. Skulle detta vara skrivet om "ny-svenskar", då skulle det tas upp i riksmedia, och hamna under rubriken "rasism". Sen kan man ju inte låta bli att tänka tanken hur folk har det med geografin egentligen, för under begreppet "Norrlänningar" ligger i bland bara "Fredrik Tiger" eller möjligen "Kalix", men när jag läste geografi var Norrland allt ovanför Dalälven, till vi kommer till Lappland... Sen vad Fredrik Tiger gjort... Tja, han har hävdat varje förares rätt till ett rättvist tolkat och följt reglemente. Sen att det inte föll på läppen hos alla, det kanske kryddats av att Tiger samlar SM-guld på hög, och får läggas under den svenska jante-lagen?!
Titta i Hockey-slutspelet, hur man rackar ner på de norrländska lagen, och ju längre norrut desto sämre. En sak att man gör det supportrar emellan, men när sk opartiska reportrar gör det... Då är det inte ok i min värld. Oavsett vilka spelare eller vilka ledare man haft i Luleå Hockey, har man alltid varit Elitseriens svarta får. Varför?
Vi har våra vänner spridda över hela landet, från norr till söder, och det har definitivt inte att göra med var de bor om vi tycker mer eller mindre om dem! Vi trivs jätte-bra i södern, men det är i norr vi valt att bo helt enkelt.
Nästa rasistiska fråga, är den som gör mig mest upprörd. Det är inte ok att kalla någon "neger" eller "svart", trots att det är en hudfärg man fötts med och borde vara stolt över. Åtmionstone om man tittar på köerna till alla solarier, utlandsresenärer, etc, som ger vad som helst för lite solbränna. Men att kalla någon fet, det verkar ok, trots att detta är ett faktum människor har som enorma ok. Ingen människa vill vara överviktig, det kan vi en gång för alla slå punkt för, och det är absolut inget vi är födda till att vara. Oftast bor någon sjuklig förändring bakom, både fysiska och i vissa fall även psykiska. Varför är det då t o m ok för en läkare, att kalla dig fet? Att skylla alla dina krämpor på övervikt pga en motvilja att undersöka överhuvudtaget för att du är tjock? Alla läkare är absolut inte så, men det förekommer.
Jag tycker Per som ligger bakom "Glada Hudik"-gänget, har en skön livsinställning. Vi har mycket att lära av honom. Se bara hur han lyckats med sitt glada gäng, som man tidigare i princip och krasst "gömt på nån bakgata"?! När reportern i SVT kommenterade att han kallade sina adepter "utvecklingsstörda", något man som reporter fått lära sig att inte göra, för det är ett laddat ord. Svarade han bara :
- Ja, men jag kallar mig själv för "normalstörd"!
Jisses, det måste väl ändå ha betydelse vad man lägger under de ord man använder?
När jag gick sjukgymnast-utbildningen var det i ropet att man inte fick kalla de man behandlade för "patienter", för då var det ordet plötsligt också laddat. Man övervägde ordet "kund", men det blev ju bara patetiskt, och de flesta av oss tyckte det lät som om vi var i en helt annan, mindre laglig bransch... Sen blev det "vårdtagare", och i min värld är det precis detsamma som "patient", beroende vad man lägger under begreppet som sagt.
Likadant som detta med att svära. Vad är det som är fulare med att säga "fan" som kraftuttryck, än "attans", om jag med båda orden menar samma sak? Ingen, i min värld!
Lite härliga bilder som avslutning på en vass och allvarlig text :
Penske-puss har somnat på Djurmagazinet-nallen
Niki leker med en ox-knota
Robert (i mitten), Danica till vänster i bild, Kickan till höger och Senna
på golvet
Utslagen Danica
Lika utslagen Senna och Robert, alla 3 på rygg!
Jag har funderat på en sak rätt länge, men det har aktualiserats nu under brinnande hockey-slutspel.
Det gäller detta med "rasism" och "jämlikhet", två begrepp som vi uppenbarligen lägger olika substans under.
Varför pratar vi om jämlikhet i samma andetag som vi vill kvotera in fler kvinnor på glamorösa jobb? Men vi nämner aldrig att vi ska kvotera in män i kvinno-dominerade yrken. Varför pratar vi om Kvinnojourer, etc, men man hör aldrig talas om något motsvarande för män? Jag hoppas åtminstone att det finns! Vi har årliga kontroller för både cancer i underlivet och våra bröst. Prostatacancer är en av de vanligaste cancerformerna, men det finns inga rutinkontroller för män. Här har ju dock herrar Aschberg, Fylking mfl gjort en heroisk insats med både mustasch-kamper och promenader. Men samhället som tar så stort ansvar för den kvinnliga biten, vad görs för männen från det hållet?
Är "jämlikhet" bara något som gäller, när det är kvinnor som ska få det bättre? Nu finns det säkert flera som blir arga på mig för mitt försvar av männen, men har inte ni karlar som ni lever ihop med? Söner? Pappor? Det är män som räknas till den grupp av hemska varelser som bara förstör för oss kvinnor, och då förstår vi, att det är dags att tänka om när det gäller "jämlikhet" och låta begreppet stå för vad det egentligen betyder!
Rasism, här pratar vi om hudfärg och annat språk i första hand. Vi får inte baka "negerbollar", det ska numera heta chokladbollar. "Vitlök" då? Måste vi ändra namn på det med? Negrer är ju faktiskt ett folkslag, och jag förstår inte vad det ska vara för mer kränkande i det begreppet än att vara "norr- eller sörlänning"? I vårat land tror jag vi är mer kränkande mot varandra beroende av var i landet vi bor, än vad vi är mot det vi nu uppenbarligen får kalla "ny-svenskar". Titta bara på en eminent hemsida som heter www.motorsportivarmland.nu, under rallycross-forumet (OBS! jag är inte sarkastisk mot hemsidan som är toppen, utan mot de fegisar som skriver dumma saker anonymt i första hand!). Då ser ni hur vi norrlänningar är! Ett jäkla pack som bara ska ha vår vilja igenom, och inte bryr oss om andra, etc. Skulle detta vara skrivet om "ny-svenskar", då skulle det tas upp i riksmedia, och hamna under rubriken "rasism". Sen kan man ju inte låta bli att tänka tanken hur folk har det med geografin egentligen, för under begreppet "Norrlänningar" ligger i bland bara "Fredrik Tiger" eller möjligen "Kalix", men när jag läste geografi var Norrland allt ovanför Dalälven, till vi kommer till Lappland... Sen vad Fredrik Tiger gjort... Tja, han har hävdat varje förares rätt till ett rättvist tolkat och följt reglemente. Sen att det inte föll på läppen hos alla, det kanske kryddats av att Tiger samlar SM-guld på hög, och får läggas under den svenska jante-lagen?!
Titta i Hockey-slutspelet, hur man rackar ner på de norrländska lagen, och ju längre norrut desto sämre. En sak att man gör det supportrar emellan, men när sk opartiska reportrar gör det... Då är det inte ok i min värld. Oavsett vilka spelare eller vilka ledare man haft i Luleå Hockey, har man alltid varit Elitseriens svarta får. Varför?
Vi har våra vänner spridda över hela landet, från norr till söder, och det har definitivt inte att göra med var de bor om vi tycker mer eller mindre om dem! Vi trivs jätte-bra i södern, men det är i norr vi valt att bo helt enkelt.
Nästa rasistiska fråga, är den som gör mig mest upprörd. Det är inte ok att kalla någon "neger" eller "svart", trots att det är en hudfärg man fötts med och borde vara stolt över. Åtmionstone om man tittar på köerna till alla solarier, utlandsresenärer, etc, som ger vad som helst för lite solbränna. Men att kalla någon fet, det verkar ok, trots att detta är ett faktum människor har som enorma ok. Ingen människa vill vara överviktig, det kan vi en gång för alla slå punkt för, och det är absolut inget vi är födda till att vara. Oftast bor någon sjuklig förändring bakom, både fysiska och i vissa fall även psykiska. Varför är det då t o m ok för en läkare, att kalla dig fet? Att skylla alla dina krämpor på övervikt pga en motvilja att undersöka överhuvudtaget för att du är tjock? Alla läkare är absolut inte så, men det förekommer.
Jag tycker Per som ligger bakom "Glada Hudik"-gänget, har en skön livsinställning. Vi har mycket att lära av honom. Se bara hur han lyckats med sitt glada gäng, som man tidigare i princip och krasst "gömt på nån bakgata"?! När reportern i SVT kommenterade att han kallade sina adepter "utvecklingsstörda", något man som reporter fått lära sig att inte göra, för det är ett laddat ord. Svarade han bara :
- Ja, men jag kallar mig själv för "normalstörd"!
Jisses, det måste väl ändå ha betydelse vad man lägger under de ord man använder?
När jag gick sjukgymnast-utbildningen var det i ropet att man inte fick kalla de man behandlade för "patienter", för då var det ordet plötsligt också laddat. Man övervägde ordet "kund", men det blev ju bara patetiskt, och de flesta av oss tyckte det lät som om vi var i en helt annan, mindre laglig bransch... Sen blev det "vårdtagare", och i min värld är det precis detsamma som "patient", beroende vad man lägger under begreppet som sagt.
Likadant som detta med att svära. Vad är det som är fulare med att säga "fan" som kraftuttryck, än "attans", om jag med båda orden menar samma sak? Ingen, i min värld!
Lite härliga bilder som avslutning på en vass och allvarlig text :
Penske-puss har somnat på Djurmagazinet-nallen
Niki leker med en ox-knota
Robert (i mitten), Danica till vänster i bild, Kickan till höger och Senna
på golvet
Utslagen Danica
Lika utslagen Senna och Robert, alla 3 på rygg!
Holmgång i hund-huset!
2011-03-17
Efter en längre tids lugn, trots att man förväntat annat då Danicas tass krånglat lite till och från efter op, och hon stått på antibiotika samt allmänt måste hålla sig lugn, borde kunna bli sur dels pga smärta men framförallt eftersom hon inte får hänga med på de långa promenaderna. Men det har varit så lugnt och skönt, kanske delvis för att man lärt sig hantera saker och ting och kanske kunna avstyra i tid. Men så igår skulle jag och mamma börja kvällsrundorna. När mamma kom hit, var jag och Robert ute i rastgården och höll på att hacka i snön, då gallret tenderar att börja bli väl så lågt. Pirelli for in med mamma, så mamma kopplade på henne, och då övriga ännu var ute med Robert, försökte jag smyga in bara Senna för att slippa trängseln vid ytterdörren (som även den har minskat kraftigt senaste veckorna!). Givetvis förstod övriga att nåt var på gång, så de ville också in, men jag lyckades snirkla in bara lurv-kotten. Men jag han inte många meter in i huset, förrän jag hörde att det var ett fasligt liv i rastgården. Då var det tydligen något som blev fel, och smack och pannkaka vad livat det blev. Givetvis var det Niki och Danica, men får Kickan chansen går hon in och bryr sig direkt. Robert var dock snabb och fick bort henne, och jag försökte få isär de andra två. Men då plötsligt gick vår ranglängsta prinsessan-harpalt = Jackie in som värsta pitbullen och tog för sig! Med påföljden att även Senna blev förtvivlad och skulle väl antagligen försöka få isär dem, men det blev ju bara mer påhejande. Men hur det nu gick till fick mamma bort Senna, och Robert fick in Kickan, medan jag stod och höll i Danica i bakbenen. Jag darrade i armarna av ansträngningen, trött som jag redan var av snö-hackandet, och ropade till Robert som nu stod och höll i Niki att han måste få in henne i inglasningen. Lika trött var ju han stackarn, men på nåt sätt fick han och mamma in Niki och Jackie i inglasningen, så bara jag, Penske och Danica var ute. Penske är så långt från en slagskämpe man kan komma, så de två var inget problem. Men väl inne i inglasningen flög Jackie på Niki igen, så jag fick försöka ta mig in och hjälpa, och till slut var det avklarat. Varade förmodligen inte många minuter, men kändes som ett halvt liv. Robert gick in för att stänga bort Kickan, medan jag och mamma stod kvar och höll kämparna från varandra, även om de nu åtminstone såg ut helt lugna. När jag kom in fick Robert nån form av hjärtrus, och blev för en stund jätte-dålig, och fick ligga med fötterna högt utan färg i ansiktet. Antagligen en kombination av allt adrenalin och den totala utmattningen. Så medan mamma pysslade om Robert fick jag undersöka kombatanterna. Givetvis hade otursprinsessan Niki fått de värsta blessyrerna, och det blev en tripp till Kalix veterinärstation. Som min vän Lena i Ljusdal sa, så börjar vi snart ha klippkort där! Det blev några stygn i det större såret på halsen, nästan identiskt med det hon fick sy förra gången. Men sen blev det en hel del rakning för att frilägga en massa hål på frambenen, ena bakbenen, och vid ena örat. Inget av de såren är nämnvärt stora, men hade givetvis lyckats få fickor så jag måste rengöra och massera 2 gånger per dag. Danica har ett lite större sår ovanför ögonbrynet, samt ett lite större och några mindre på ena frambenet. I övrigt ingenting. Vilket tyder på att det stämmer som man säger, att det är sällsynt att hundar i samma flock är ute efter att skada varandra även om de slåss. Tur det! I sådana här situationer får man känslan att det är bara vi med många hundar som har såna här uppgörelser. Men i verkligheten är det ju inte så. Det räcker med två för att man ska få rejäla holmgångar. Före oss hos veterinären var det en 10 månaders Flatcoated retriwer-grabb, som fick sy ihop hela ansiktet efter en sammandrabbning med husets äldre grabb. Det är helt enkelt bara att gilla läget, och lära sig något av varje upplevelse! Tur var det i alla fall att mamma var här, för allt gick så mycket lättare då. Dessutom tog hon och Emma med sig Pirelli och Senna på promenad medan jag såg över hundarna, och när det visade sig att jag var tvungen att åka med Danica och Niki, följde Emma med mig och mamma fortsatte vallningen ensam till Rut kom och assisterade henne. Det är så skönt med folk som bryr sig, och dessutom på rätt sätt. Inte som besserweissers och förståsig-påare, utan skönt jätte-värmande omtänksamt! Pappa blev givetvis orolig han med, och erbjöd sig att nån av trollen kunde sova hos dem. Men det hjälper ju liksom inget, har man trillat av hästen och har för avsikt att fortsätta rida, då måste man upp snabbt igen för att inte bli rädd. I det här fallet hjälper ju inget för att jag stänger isär flocken, då blir de ju bara ännu mer avogt inställda till varandra när man väl släpper ihop dem igen.
Idag har jag bandagerat om tjejerna och rengjort såren. Har en liten spruta för att ordentligt komma åt att rengöra och massera i sårfickorna. De är jätte-duktiga när man hanterar dem, och nu ser de ut som Petera Majdic-anhängare, med sina lys-orange lindor! (ler) Två av Nikis sår sitter så högt upp på ena frambenet, så lindan bara glider ner, så nu har hon fått en av husses t-shirts för att hon inte ska komma åt att slicka eller bli slickad av övriga gänget. Hon är så söt med Laitis-reklam på bröstet, och Laitis brukar ju fixa allt så det blir säkert bra med såren också!
Ödets ironi? Igår på dagen sydde jag ihop ett hål på trollens meter-
långa Djurmagazinet-nalle... Kanske bra träning för kommande
blessyrer?! (ler ironiskt)
Petra Majdic-anghängarna med lys-orange bandage! Syns inte riktigt
på bilden hur lysiga de är!
Niki´s ena bandage gled ner, så jag gav henne en av husses Laitis-
t-shirts för att täcka över. Laitis fixar ju allt annat vi har problem med
så förhoppningsvis läker såren också fort!
Senna och Danica gnager ox-knotor. Bra hjärngympa, så man inte
har tid att putsa varandras sår...
Laitis-prinsessan!
Efter en längre tids lugn, trots att man förväntat annat då Danicas tass krånglat lite till och från efter op, och hon stått på antibiotika samt allmänt måste hålla sig lugn, borde kunna bli sur dels pga smärta men framförallt eftersom hon inte får hänga med på de långa promenaderna. Men det har varit så lugnt och skönt, kanske delvis för att man lärt sig hantera saker och ting och kanske kunna avstyra i tid. Men så igår skulle jag och mamma börja kvällsrundorna. När mamma kom hit, var jag och Robert ute i rastgården och höll på att hacka i snön, då gallret tenderar att börja bli väl så lågt. Pirelli for in med mamma, så mamma kopplade på henne, och då övriga ännu var ute med Robert, försökte jag smyga in bara Senna för att slippa trängseln vid ytterdörren (som även den har minskat kraftigt senaste veckorna!). Givetvis förstod övriga att nåt var på gång, så de ville också in, men jag lyckades snirkla in bara lurv-kotten. Men jag han inte många meter in i huset, förrän jag hörde att det var ett fasligt liv i rastgården. Då var det tydligen något som blev fel, och smack och pannkaka vad livat det blev. Givetvis var det Niki och Danica, men får Kickan chansen går hon in och bryr sig direkt. Robert var dock snabb och fick bort henne, och jag försökte få isär de andra två. Men då plötsligt gick vår ranglängsta prinsessan-harpalt = Jackie in som värsta pitbullen och tog för sig! Med påföljden att även Senna blev förtvivlad och skulle väl antagligen försöka få isär dem, men det blev ju bara mer påhejande. Men hur det nu gick till fick mamma bort Senna, och Robert fick in Kickan, medan jag stod och höll i Danica i bakbenen. Jag darrade i armarna av ansträngningen, trött som jag redan var av snö-hackandet, och ropade till Robert som nu stod och höll i Niki att han måste få in henne i inglasningen. Lika trött var ju han stackarn, men på nåt sätt fick han och mamma in Niki och Jackie i inglasningen, så bara jag, Penske och Danica var ute. Penske är så långt från en slagskämpe man kan komma, så de två var inget problem. Men väl inne i inglasningen flög Jackie på Niki igen, så jag fick försöka ta mig in och hjälpa, och till slut var det avklarat. Varade förmodligen inte många minuter, men kändes som ett halvt liv. Robert gick in för att stänga bort Kickan, medan jag och mamma stod kvar och höll kämparna från varandra, även om de nu åtminstone såg ut helt lugna. När jag kom in fick Robert nån form av hjärtrus, och blev för en stund jätte-dålig, och fick ligga med fötterna högt utan färg i ansiktet. Antagligen en kombination av allt adrenalin och den totala utmattningen. Så medan mamma pysslade om Robert fick jag undersöka kombatanterna. Givetvis hade otursprinsessan Niki fått de värsta blessyrerna, och det blev en tripp till Kalix veterinärstation. Som min vän Lena i Ljusdal sa, så börjar vi snart ha klippkort där! Det blev några stygn i det större såret på halsen, nästan identiskt med det hon fick sy förra gången. Men sen blev det en hel del rakning för att frilägga en massa hål på frambenen, ena bakbenen, och vid ena örat. Inget av de såren är nämnvärt stora, men hade givetvis lyckats få fickor så jag måste rengöra och massera 2 gånger per dag. Danica har ett lite större sår ovanför ögonbrynet, samt ett lite större och några mindre på ena frambenet. I övrigt ingenting. Vilket tyder på att det stämmer som man säger, att det är sällsynt att hundar i samma flock är ute efter att skada varandra även om de slåss. Tur det! I sådana här situationer får man känslan att det är bara vi med många hundar som har såna här uppgörelser. Men i verkligheten är det ju inte så. Det räcker med två för att man ska få rejäla holmgångar. Före oss hos veterinären var det en 10 månaders Flatcoated retriwer-grabb, som fick sy ihop hela ansiktet efter en sammandrabbning med husets äldre grabb. Det är helt enkelt bara att gilla läget, och lära sig något av varje upplevelse! Tur var det i alla fall att mamma var här, för allt gick så mycket lättare då. Dessutom tog hon och Emma med sig Pirelli och Senna på promenad medan jag såg över hundarna, och när det visade sig att jag var tvungen att åka med Danica och Niki, följde Emma med mig och mamma fortsatte vallningen ensam till Rut kom och assisterade henne. Det är så skönt med folk som bryr sig, och dessutom på rätt sätt. Inte som besserweissers och förståsig-påare, utan skönt jätte-värmande omtänksamt! Pappa blev givetvis orolig han med, och erbjöd sig att nån av trollen kunde sova hos dem. Men det hjälper ju liksom inget, har man trillat av hästen och har för avsikt att fortsätta rida, då måste man upp snabbt igen för att inte bli rädd. I det här fallet hjälper ju inget för att jag stänger isär flocken, då blir de ju bara ännu mer avogt inställda till varandra när man väl släpper ihop dem igen.
Idag har jag bandagerat om tjejerna och rengjort såren. Har en liten spruta för att ordentligt komma åt att rengöra och massera i sårfickorna. De är jätte-duktiga när man hanterar dem, och nu ser de ut som Petera Majdic-anhängare, med sina lys-orange lindor! (ler) Två av Nikis sår sitter så högt upp på ena frambenet, så lindan bara glider ner, så nu har hon fått en av husses t-shirts för att hon inte ska komma åt att slicka eller bli slickad av övriga gänget. Hon är så söt med Laitis-reklam på bröstet, och Laitis brukar ju fixa allt så det blir säkert bra med såren också!
Ödets ironi? Igår på dagen sydde jag ihop ett hål på trollens meter-
långa Djurmagazinet-nalle... Kanske bra träning för kommande
blessyrer?! (ler ironiskt)
Petra Majdic-anghängarna med lys-orange bandage! Syns inte riktigt
på bilden hur lysiga de är!
Niki´s ena bandage gled ner, så jag gav henne en av husses Laitis-
t-shirts för att täcka över. Laitis fixar ju allt annat vi har problem med
så förhoppningsvis läker såren också fort!
Senna och Danica gnager ox-knotor. Bra hjärngympa, så man inte
har tid att putsa varandras sår...
Laitis-prinsessan!
Tassen bättre!
2011-03-16
Danicas tass har blivit ack så mycket bättre, vilket den också var redan i måndags. Så tiden hos veterinären är uppskjuten till på fredag, så kanske vi förhoppningsvis får ta stygnen då också! Måndag kväll hade jag henne med mig i soffan för luftning av såret, gick så bra att hon kunde vara utan bandage en timme. Igår upprepade vi samma procedur i 40 minuter. Bra när man kan göra så, det påskyndar läkningen, men man får ju samtidigt vara påpasslig så hon inte hinner dit med tungan, för det vill hon!
Det märks att nya kameran kommit, man är lite mer på hugget att ta bilder. Är jätte-nöjd hittills med den lilla lila saken som mamma och pappa förärat oss med! Nedan följer en bildkavalkad från galna familjen på Egnahemsvägen!
Förresten, har ni sett det nya programmet som började igår kväll?! "Huset fullt av hundar" var namnet, så när reklamen visades var man ju tvungen att fundera över om det fanns någon dold kamera i vårt hus! (ler) Här orkade vi inte se programmet, var inte så sugen på att ta anti-skall-dusten med alla våra TV-tittande troll...
Vacker-ungarna Danica och Senna poserar på kökssoffan!
Danica och hennes högt älskade Pricken får passa på att umgås när
övriga hulliganer är ute.
Vår "kattunge" Pricken, som blir 16 år i Maj!
Lill-Janne, den underbara mannen, bytte äntligen bort handtaget på
vår ytterdörr till ett vred. Så Senna har mycket huvudbry nu, när han
ska försöka öppna dörren! Oj, så skönt att inte behöva panik-kolla att
det blivit låst så fort någon kommit in genom dörren! Rekommenderas!
Penske håller om Danica
Mys-ungar!
Pirelli på en av sina favorit-platser; delvis på soffans ryggstöd, och
resten av henna på fönsterbrädan. 33 kg tung katt! (ler)
Pirelli och Jackie
Niki mumsar på blodpudding-försett märgben!
Danica är så inne i sitt tuggande, så hon vill inte bli störd av nån
kamera!
Penske har försett sig med två ben!
Danica med sitt rosa bandage
Jackie vaktar så ingen knycker hennes godbit
Pirelli njuter på deras gamla valplåde-madrass
Kickan har intagit platsen under köksbordet. Syns på mattan under
att det är en favoritplats!
Senna bjöd på många poser med sitt ben, vacker-ungen!
Danicas tass har blivit ack så mycket bättre, vilket den också var redan i måndags. Så tiden hos veterinären är uppskjuten till på fredag, så kanske vi förhoppningsvis får ta stygnen då också! Måndag kväll hade jag henne med mig i soffan för luftning av såret, gick så bra att hon kunde vara utan bandage en timme. Igår upprepade vi samma procedur i 40 minuter. Bra när man kan göra så, det påskyndar läkningen, men man får ju samtidigt vara påpasslig så hon inte hinner dit med tungan, för det vill hon!
Det märks att nya kameran kommit, man är lite mer på hugget att ta bilder. Är jätte-nöjd hittills med den lilla lila saken som mamma och pappa förärat oss med! Nedan följer en bildkavalkad från galna familjen på Egnahemsvägen!
Förresten, har ni sett det nya programmet som började igår kväll?! "Huset fullt av hundar" var namnet, så när reklamen visades var man ju tvungen att fundera över om det fanns någon dold kamera i vårt hus! (ler) Här orkade vi inte se programmet, var inte så sugen på att ta anti-skall-dusten med alla våra TV-tittande troll...
Vacker-ungarna Danica och Senna poserar på kökssoffan!
Danica och hennes högt älskade Pricken får passa på att umgås när
övriga hulliganer är ute.
Vår "kattunge" Pricken, som blir 16 år i Maj!
Lill-Janne, den underbara mannen, bytte äntligen bort handtaget på
vår ytterdörr till ett vred. Så Senna har mycket huvudbry nu, när han
ska försöka öppna dörren! Oj, så skönt att inte behöva panik-kolla att
det blivit låst så fort någon kommit in genom dörren! Rekommenderas!
Penske håller om Danica
Mys-ungar!
Pirelli på en av sina favorit-platser; delvis på soffans ryggstöd, och
resten av henna på fönsterbrädan. 33 kg tung katt! (ler)
Pirelli och Jackie
Niki mumsar på blodpudding-försett märgben!
Danica är så inne i sitt tuggande, så hon vill inte bli störd av nån
kamera!
Penske har försett sig med två ben!
Danica med sitt rosa bandage
Jackie vaktar så ingen knycker hennes godbit
Pirelli njuter på deras gamla valplåde-madrass
Kickan har intagit platsen under köksbordet. Syns på mattan under
att det är en favoritplats!
Senna bjöd på många poser med sitt ben, vacker-ungen!
Danicas sår krånglar
2011-03-14
I torsdags, dvs nästan en vecka efter operationen, började Danica för första gången att visa tecken på lite smärta i tassen, och ville inte riktigt stödja på foten. Jag inspekterade såret, men då det såg fortsatt bra ut lindade jag bara om med nytt bandage. Men för säkerhets skull ringde jag veterinären på fredag morgon. Jag fick då rådet att återuppta de smärtstillande och antiinflammatoriska tabletterna (Novocarp) och fortsätta med dem under helgen. Sen hade vi inga mer bekymmer förrän igår på dan, när hulliganerna öppnade dörren och smet ut och busade i snön. Ett par timmar senare började Danica visa på smärta i tassen igen, och jag kollade upp såret och la om det igen. Såg fortsatt okej ut. Men så på kvällen, efter Robert varit ut och rastat henne, ville hon inte alls gå på tassen. Jag lindade bort bandaget, och då blev hon jätte-flåsig, näst intill hyperventilerande. Såret var då rött, men inte speciell tendens till var ändå, men det var även värmeökat och klara tecken till inflammation. Jag satte då in antibiotika, men ringde för säkerhets skull jouren och frågade om det var något mer jag kunde göra. Jag fick maila henne bilder också (helt underbar veterinär!) så hon kunde lugna mig att det var helt ok att åtminstone vänta till idag. Men som hon sa, var det ju helt rätt det jag gjorde, och att dessutom låta såret luftas var toppen. Men Danica var så uppstressad, och började till och med få svettpärlor på tassen, så till slut lindade jag om det så hon fick gå iväg för sig själv en stund. Hon lugnade rätt snabbt ner sig, förmodligen med viss inverkan av tabletterna (gav även en smärtstillande då jag gav antibiotikan) och redan igår kväll var hon mindre irriterad av tassen. Idag går hon som tidigare på den, och verkar inte nämnvärt brydd. Jag pratade med veterinären som opererat henne i morse, men hon var ute på kundbesök hela dagen. Men hon bokade för säkerhets skull in oss i morgon, om det skulle behövas, men allt går förhoppningsvis åt rätt håll nu!
Danica har för övrigt börjat återfå sin aptit, och nu slinker det ned lite drygt halv portion torrfoder tillsammans med Klass. Tur man har denna Klass, för det går oftast att få i ungarna det i alla fall, om allt annat är förkastat. Kanske är hon på väg ur sin eventuella skendräktighet, hoppas!
Bilden överdriver rodnaden lite, men det var rejält rött igår kväll.
Ingen tvekan om att antibiotika var rätt!
Rodnaden som var på sidan om såret var det som bekymrade mig
mest.
I fredags fick jag min nya kompakt-kamera, Canon Powershot SX220HS. En snygg liten sak, med massor av funktioner till ett helt ok pris. Mamma och pappa var till Kalix, så de hämtade ut paketet åt mig. Här hemma kom jag på att jag måste hitta det större av mina minneskort, i väntan på det ännu större som jag beställt från en av våra generalagenter från då vi hade butiken i Boden. Det resulterade i att jag började storstäda inne på kontoret. Mitt i allt detta, då jag har halva kontoret ute i köket, och allt är upp-och-nedvänt, knackar det på ytterdörren. Här är man inte så van att folk knackar, så jag tänkte att det måste vara nån som inte är hit särskilt ofta, varefter jag ropade "vänta" och släppte ut hundarna i rastgården. När jag öppnar dörren står världens bästa Pia och Lill-Janne, på bron och frågar "vad är det som tar sån tid"! Dår-finkarna har alltså flygit till Kallax, tagit hyrbil och kommer hit och överraskar oss. De kände att de måste komma och se med egna ögon att pappa mår bra. Underbara människor!!! Bättre överraskning har jag svårt att komma på! I väntan på att övriga gänget skulle komma hem, satte Janne sig i traktorn och plogade snö. Han ville låna en spade, men då upplyste jag honom att här skottar vi oss inte till några hjärtinfarkter! Så då tog han traktorn istället. Det slutade med att han skottade åt halva släkten! (ler) På lördagen roade de sig med att göra Torneå mm, medan jag var ute och åkte skidor med hundarna. Var ljuvligt väder! Jag körde 2-spann x 3, precis som förra helgen, och det var duktiga ungar rakt av. Men jag vet inte varför det alltid ska bli extra krångel när jag har Penske och Niki. Jag han knappt börja förrän jag gjorde ett magplask i lössnön, och hade snö precis överallt! Sen skulle jag kolla om nya kameran överlevt, givetvis samtidigt som jag åkte efter fartdårarna. Då tappade jag ena handsken och fick vända om efter den. När vi vänt och var på väg tillbaka, stannade jag och skulle ta en bild, då jag hör att det kommer skotrar bakom mig. Eftersom det snöat dagen innan, var skoterspåret bara en matt-bredd, och jag som annars brukar vara mer än osjälvisk och flyttar mig och hundarna åt sidan, han inte mer än att dra ihop linan och få hundarna intill mig, förrän de svischar förbi. Man har inte mer vett att hålla åt sidan, än att ena medan tog i spåret jag och två hundar stod på, och man släpper inte på gasen. Niki blev jätte-rädd och skogstokig, så jag fick slänga mig för att inte åka iväg och göra en ännu värre vurpa. Jag var ju barhänt och hade kameran i handen, så det blev skrapsår på tummen. Sen bär det sig inte bättre än att samma duo kommer tillbaka en liten stund senare. Jag var då mer beredd, i synnerhet eftersom de då kom mot oss framifrån, så jag skyndade mig att ta ett kliv utanför skoterspåret med hundarna, i förhoppning att få lite mer disans till dem än vid föregående möte. Tror ni idioterna flyttar sig utanför spåret överhuvudtaget då? Icket, då blev det lika nära i alla fall, i samma fart! Man klagar över respektlösa ungdomar, men här är det baske mig precis tvärtom. Dessa idioter var på ren svenska två feta gubbar, med grått skägg. Till saken hör att den första idioten tittar på mig och hånflinar när Niki började skälla när han passerade igen. Hade jag inte haft nog att hålla i hundarna, borde jag slagit staven i nyllet på honom! Alla ungdomar jag hittills mött, har stor respekt och lämnar god marginal, och de flesta slår t o m av på tempot. Det uppskattas!!! Mig veteligen har varken skotrar, gångare eller skidåkare någon större rätt än någon annan att befinna sig på havet. Så ömsesidig respekt hade inte varit fel! Men vi överlevde, och resten av färden gick helt ok.
Senna och Kickan kämpar på! Visst är man ändå rätt haj att hålla
sig på benen, då man kan fota samtidigt?! (ler)
Senna och Kickan pausar, vår by (Båtskärsnäs) skymtar i fjärran.
Igår, söndag, var jag, Pia och Janne på en långpromenad på isen. Vi rundade i princip byn. Jag hade Jackie och Pirelli, Pia hade Senna och Janne bogserades av Penske. Solen tok-sken, och till och med frusna Pia fick klä av sig av sin rejäla mundering! (ler) Vi har haft så trevligt tillsammans med detta paradis-folk, men alla sagor har ett slut, och idag har de åkt hem (snyft). Så nu är det tomt utan dem, och vi får hålla tassar och tummar att de kommer tillbaka i sommar!
Glömde ju berätta att jag var tvungen att krydda gårdagen med att skära mig i ringfinger-toppen också. Jisses vad det blödde. Tur mamma var här, så hon kunde tejpa ihop mig! (ler) Inget allvarligt, men ni vet ju hur skönt det är med skalade fingertoppar?! Skulle skiva gurka med min skivnings-mojäng, och slant lite... Ett plåster som irriterar när jag sätter fingrarna på tangentbordet, påminner mig om min klantighet!
Dags att återgå till verkligheten, för kontoret är långt ifrån färdigstädat, även om det var en härlig paus jag fick!
Vårt fina ljushjärta som vi fick av våra hjärte-vänner från Örebro!!!
I torsdags, dvs nästan en vecka efter operationen, började Danica för första gången att visa tecken på lite smärta i tassen, och ville inte riktigt stödja på foten. Jag inspekterade såret, men då det såg fortsatt bra ut lindade jag bara om med nytt bandage. Men för säkerhets skull ringde jag veterinären på fredag morgon. Jag fick då rådet att återuppta de smärtstillande och antiinflammatoriska tabletterna (Novocarp) och fortsätta med dem under helgen. Sen hade vi inga mer bekymmer förrän igår på dan, när hulliganerna öppnade dörren och smet ut och busade i snön. Ett par timmar senare började Danica visa på smärta i tassen igen, och jag kollade upp såret och la om det igen. Såg fortsatt okej ut. Men så på kvällen, efter Robert varit ut och rastat henne, ville hon inte alls gå på tassen. Jag lindade bort bandaget, och då blev hon jätte-flåsig, näst intill hyperventilerande. Såret var då rött, men inte speciell tendens till var ändå, men det var även värmeökat och klara tecken till inflammation. Jag satte då in antibiotika, men ringde för säkerhets skull jouren och frågade om det var något mer jag kunde göra. Jag fick maila henne bilder också (helt underbar veterinär!) så hon kunde lugna mig att det var helt ok att åtminstone vänta till idag. Men som hon sa, var det ju helt rätt det jag gjorde, och att dessutom låta såret luftas var toppen. Men Danica var så uppstressad, och började till och med få svettpärlor på tassen, så till slut lindade jag om det så hon fick gå iväg för sig själv en stund. Hon lugnade rätt snabbt ner sig, förmodligen med viss inverkan av tabletterna (gav även en smärtstillande då jag gav antibiotikan) och redan igår kväll var hon mindre irriterad av tassen. Idag går hon som tidigare på den, och verkar inte nämnvärt brydd. Jag pratade med veterinären som opererat henne i morse, men hon var ute på kundbesök hela dagen. Men hon bokade för säkerhets skull in oss i morgon, om det skulle behövas, men allt går förhoppningsvis åt rätt håll nu!
Danica har för övrigt börjat återfå sin aptit, och nu slinker det ned lite drygt halv portion torrfoder tillsammans med Klass. Tur man har denna Klass, för det går oftast att få i ungarna det i alla fall, om allt annat är förkastat. Kanske är hon på väg ur sin eventuella skendräktighet, hoppas!
Bilden överdriver rodnaden lite, men det var rejält rött igår kväll.
Ingen tvekan om att antibiotika var rätt!
Rodnaden som var på sidan om såret var det som bekymrade mig
mest.
I fredags fick jag min nya kompakt-kamera, Canon Powershot SX220HS. En snygg liten sak, med massor av funktioner till ett helt ok pris. Mamma och pappa var till Kalix, så de hämtade ut paketet åt mig. Här hemma kom jag på att jag måste hitta det större av mina minneskort, i väntan på det ännu större som jag beställt från en av våra generalagenter från då vi hade butiken i Boden. Det resulterade i att jag började storstäda inne på kontoret. Mitt i allt detta, då jag har halva kontoret ute i köket, och allt är upp-och-nedvänt, knackar det på ytterdörren. Här är man inte så van att folk knackar, så jag tänkte att det måste vara nån som inte är hit särskilt ofta, varefter jag ropade "vänta" och släppte ut hundarna i rastgården. När jag öppnar dörren står världens bästa Pia och Lill-Janne, på bron och frågar "vad är det som tar sån tid"! Dår-finkarna har alltså flygit till Kallax, tagit hyrbil och kommer hit och överraskar oss. De kände att de måste komma och se med egna ögon att pappa mår bra. Underbara människor!!! Bättre överraskning har jag svårt att komma på! I väntan på att övriga gänget skulle komma hem, satte Janne sig i traktorn och plogade snö. Han ville låna en spade, men då upplyste jag honom att här skottar vi oss inte till några hjärtinfarkter! Så då tog han traktorn istället. Det slutade med att han skottade åt halva släkten! (ler) På lördagen roade de sig med att göra Torneå mm, medan jag var ute och åkte skidor med hundarna. Var ljuvligt väder! Jag körde 2-spann x 3, precis som förra helgen, och det var duktiga ungar rakt av. Men jag vet inte varför det alltid ska bli extra krångel när jag har Penske och Niki. Jag han knappt börja förrän jag gjorde ett magplask i lössnön, och hade snö precis överallt! Sen skulle jag kolla om nya kameran överlevt, givetvis samtidigt som jag åkte efter fartdårarna. Då tappade jag ena handsken och fick vända om efter den. När vi vänt och var på väg tillbaka, stannade jag och skulle ta en bild, då jag hör att det kommer skotrar bakom mig. Eftersom det snöat dagen innan, var skoterspåret bara en matt-bredd, och jag som annars brukar vara mer än osjälvisk och flyttar mig och hundarna åt sidan, han inte mer än att dra ihop linan och få hundarna intill mig, förrän de svischar förbi. Man har inte mer vett att hålla åt sidan, än att ena medan tog i spåret jag och två hundar stod på, och man släpper inte på gasen. Niki blev jätte-rädd och skogstokig, så jag fick slänga mig för att inte åka iväg och göra en ännu värre vurpa. Jag var ju barhänt och hade kameran i handen, så det blev skrapsår på tummen. Sen bär det sig inte bättre än att samma duo kommer tillbaka en liten stund senare. Jag var då mer beredd, i synnerhet eftersom de då kom mot oss framifrån, så jag skyndade mig att ta ett kliv utanför skoterspåret med hundarna, i förhoppning att få lite mer disans till dem än vid föregående möte. Tror ni idioterna flyttar sig utanför spåret överhuvudtaget då? Icket, då blev det lika nära i alla fall, i samma fart! Man klagar över respektlösa ungdomar, men här är det baske mig precis tvärtom. Dessa idioter var på ren svenska två feta gubbar, med grått skägg. Till saken hör att den första idioten tittar på mig och hånflinar när Niki började skälla när han passerade igen. Hade jag inte haft nog att hålla i hundarna, borde jag slagit staven i nyllet på honom! Alla ungdomar jag hittills mött, har stor respekt och lämnar god marginal, och de flesta slår t o m av på tempot. Det uppskattas!!! Mig veteligen har varken skotrar, gångare eller skidåkare någon större rätt än någon annan att befinna sig på havet. Så ömsesidig respekt hade inte varit fel! Men vi överlevde, och resten av färden gick helt ok.
Senna och Kickan kämpar på! Visst är man ändå rätt haj att hålla
sig på benen, då man kan fota samtidigt?! (ler)
Senna och Kickan pausar, vår by (Båtskärsnäs) skymtar i fjärran.
Igår, söndag, var jag, Pia och Janne på en långpromenad på isen. Vi rundade i princip byn. Jag hade Jackie och Pirelli, Pia hade Senna och Janne bogserades av Penske. Solen tok-sken, och till och med frusna Pia fick klä av sig av sin rejäla mundering! (ler) Vi har haft så trevligt tillsammans med detta paradis-folk, men alla sagor har ett slut, och idag har de åkt hem (snyft). Så nu är det tomt utan dem, och vi får hålla tassar och tummar att de kommer tillbaka i sommar!
Glömde ju berätta att jag var tvungen att krydda gårdagen med att skära mig i ringfinger-toppen också. Jisses vad det blödde. Tur mamma var här, så hon kunde tejpa ihop mig! (ler) Inget allvarligt, men ni vet ju hur skönt det är med skalade fingertoppar?! Skulle skiva gurka med min skivnings-mojäng, och slant lite... Ett plåster som irriterar när jag sätter fingrarna på tangentbordet, påminner mig om min klantighet!
Dags att återgå till verkligheten, för kontoret är långt ifrån färdigstädat, även om det var en härlig paus jag fick!
Vårt fina ljushjärta som vi fick av våra hjärte-vänner från Örebro!!!
Danica - mitt lilla hjärta!
2011-03-10
Alltså, man har ju en förmåga att tolka in lite extra i vad ens älskade husdjur har för sig. Det sägs ju att man har en tendens att förmänskliga deras beteenden, men... tja... Hur skulle ni tolka detta? :
- Igår morse kom hundarna som vanligt tillbaka till mig i sängen, efter husse haft ut dem i rastgården innan han skulle åka till jobbet. Men så hade husse glömt nåt, så han kom tillbaka in, och då drog alla utom Penske iväg för att kolla vad det var för oväntat som hände. Nå väl, det var ju snabbt avklarat, och så kom de tillbaka allihop igen, med Danica som en flygande hund av större format, som landade på Roberts kudde och släppte ner ett litet rött plysch-hjärta (ett litet IKEA-kramig) i ansiktet på mig! Sen la hon sig ner och började pussa mig i hela ansiktet, innan hon la sin kind mot min och somnade!
Alltså, jag vet att det lika gärna hade kunnat vara ett ben eller en boll jag fick i nyllet, men... Hon brukar inte ens leka med det hjärtat, så jag kunde inte låta bli att läsa in lite extra i den gesten. Mitt lilla hjärte-troll!!!
Bandaget hade släppt lite igår, så jag la nytt bandage på såret, även om det egentligen skulle varit idag det bestyret stod på schemat. Ska lägga om varannan dag. Hon låg och sov utmed mig på soffan, så jag lät det luftas ett tag också, och det verkade uppskattas. Så vitt jag kan se är såret väldigt fint. Visst är hon lite röd runt omkring det, men inte just vid själva sårkanten, utan mera hela området som är rakat så jag tror det beror på att det får vara instängt hela dagarna. Dessutom känns det inte som om det är inflammationsrött. Det vätskar nästan inget, utan är precis att det kommit lite på kompressen när man byter. Inget kladd alls i själva såret.
Hon är väldigt duktig att låta bli bandaget, men vi har ändå ett extra skydd i form av en fleece-strumpa med kardborre-band som svärmor sytt till henne. Ute har hon en typ av sko, av nåt slags regnrocksmaterial. Tänkte försöka få svärmor att uppfinna en egen i Goretex, för det blir inte lika halkigt, tror jag... Kan ju vara bra att ha framöver om något händer, Gud förbjude! Men risken är ju markant mycket högre när man har sju troll än ett...
Danica är troligen skendräktig. Men inget bäddande eller bärande på mjukdjur. Däremot är hon väldigt kärvänlig med Pricken, men det är inte säkert att det har med saken att göra, för det har hon varit länge. Däremot är hon jätte-dålig på att äta, från att ha varit väldigt slokig, så från en dag till en annan var det inte alls intressant med matskålen. Däremot godis och annat, det slinker ner lätt som en plätt. Detta började före operationen, som tur är, för annars hade man ju varit orolig över ett eventuellt samband! Igår fick jag lära mig att det är bra att hon äter dåligt, om det är skendräktig hon är. För om hon äter normalt, är risken stor att hon får mjölkproduktion också. I övrigt är det väl mest hennes temperament mot systrarna som talar för skendräktighet, men även det har börjat avta, även om hon visar tänderna ibland bara för att visa vem som bestämmer. Äkta bitch!!! (ler)
I övriga flocken är det som vanligt. Helst vill man bosätta sig i rastgården, och det är ett himla jobb att få in dem. Men just nu ligger hela gänget och sover, och lugnet har infunnit sig på Egnahemsvägen!
Alltså, man har ju en förmåga att tolka in lite extra i vad ens älskade husdjur har för sig. Det sägs ju att man har en tendens att förmänskliga deras beteenden, men... tja... Hur skulle ni tolka detta? :
- Igår morse kom hundarna som vanligt tillbaka till mig i sängen, efter husse haft ut dem i rastgården innan han skulle åka till jobbet. Men så hade husse glömt nåt, så han kom tillbaka in, och då drog alla utom Penske iväg för att kolla vad det var för oväntat som hände. Nå väl, det var ju snabbt avklarat, och så kom de tillbaka allihop igen, med Danica som en flygande hund av större format, som landade på Roberts kudde och släppte ner ett litet rött plysch-hjärta (ett litet IKEA-kramig) i ansiktet på mig! Sen la hon sig ner och började pussa mig i hela ansiktet, innan hon la sin kind mot min och somnade!
Alltså, jag vet att det lika gärna hade kunnat vara ett ben eller en boll jag fick i nyllet, men... Hon brukar inte ens leka med det hjärtat, så jag kunde inte låta bli att läsa in lite extra i den gesten. Mitt lilla hjärte-troll!!!
Bandaget hade släppt lite igår, så jag la nytt bandage på såret, även om det egentligen skulle varit idag det bestyret stod på schemat. Ska lägga om varannan dag. Hon låg och sov utmed mig på soffan, så jag lät det luftas ett tag också, och det verkade uppskattas. Så vitt jag kan se är såret väldigt fint. Visst är hon lite röd runt omkring det, men inte just vid själva sårkanten, utan mera hela området som är rakat så jag tror det beror på att det får vara instängt hela dagarna. Dessutom känns det inte som om det är inflammationsrött. Det vätskar nästan inget, utan är precis att det kommit lite på kompressen när man byter. Inget kladd alls i själva såret.
Hon är väldigt duktig att låta bli bandaget, men vi har ändå ett extra skydd i form av en fleece-strumpa med kardborre-band som svärmor sytt till henne. Ute har hon en typ av sko, av nåt slags regnrocksmaterial. Tänkte försöka få svärmor att uppfinna en egen i Goretex, för det blir inte lika halkigt, tror jag... Kan ju vara bra att ha framöver om något händer, Gud förbjude! Men risken är ju markant mycket högre när man har sju troll än ett...
Danica är troligen skendräktig. Men inget bäddande eller bärande på mjukdjur. Däremot är hon väldigt kärvänlig med Pricken, men det är inte säkert att det har med saken att göra, för det har hon varit länge. Däremot är hon jätte-dålig på att äta, från att ha varit väldigt slokig, så från en dag till en annan var det inte alls intressant med matskålen. Däremot godis och annat, det slinker ner lätt som en plätt. Detta började före operationen, som tur är, för annars hade man ju varit orolig över ett eventuellt samband! Igår fick jag lära mig att det är bra att hon äter dåligt, om det är skendräktig hon är. För om hon äter normalt, är risken stor att hon får mjölkproduktion också. I övrigt är det väl mest hennes temperament mot systrarna som talar för skendräktighet, men även det har börjat avta, även om hon visar tänderna ibland bara för att visa vem som bestämmer. Äkta bitch!!! (ler)
I övriga flocken är det som vanligt. Helst vill man bosätta sig i rastgården, och det är ett himla jobb att få in dem. Men just nu ligger hela gänget och sover, och lugnet har infunnit sig på Egnahemsvägen!
Danica opererad!
2011-03-04
Terror-tvillingarna har en mysstund, efter en sammandrabbning;
Danica ovanpå Niki.
Här har det varit rent ut sagt dåligt på hundbloggen ett tag, men mycket beroende av att det har varit mycket
med både det ena och det andra, och motorbloggen har dessutom fått lite mer uppmärksamhet så här under brinnande säsong.
Igår tog vi så äntligen bort Danicas knöl vid tassen, vilket man misstänkt för att vara ett Histiocytom (en godartad
hudtumör). Men troligtvis var det inte en sådan, utan mera troligt en körtelliknande växt, med inslag av brosk. Vi får invänta analysen innan vi vet mer. Jag fick vara med på operationen, och det var intressant! I och med att jag ville vara med, fick jag också assistera med att hålla i Danica och hålla lite koll på att hon andades som hon skulle och blinka lite då och då så inte ögonen blev torra när hon var under lätt narkos. Tack och lov krävdes endast en lättare sövning och istället lokalbedövning! Hon somnade på en gång, till skillnad från när Niki skulle sövas för ett tag sedan, då hon skulle sys efter en av terror-tvillingarnas sammandrabbningar. Hon vaknade till så fort en hund skällde i väntrummet, och veterinären fick ge två extra doser av "vad-hon-nu-gav". I Danicas fall hade knölen blivit rätt stor nu, så det blev ett rätt rejält sår. Men veterinär Kristina Olsson var verkligen skicklig på att sy ihop allt. Det gick både fort och smidigt, och såret såg fint ut när hon var klar. Märks att hon börjar ha en hel del rutin. Har tyckt bra om Kristina ända sedan vi hade Aki, för han godkände henne också rakt av!
Det jobbigaste med Danica har väl dock precis börjat, för stygnen ska sitta i minst 12 dagar. Hon måste ha tasskydd utomhus i 2-3 veckor för att skydda såret, och det är inte populärt. Men än har hon inte börjat ge sig på bandaget, så vi har sluppit krage hittills, och det är skönt!
Det hopsydda såret, innan bandaget kom på.
Lite typiskt att ta knölen nu, då hon precis kommit igång och blivit jätte-duktig att vara lös på våra kvällsrundor. Men ändå var det skönt att få det bortgjort nu innan vårslasket kommer igång på allvar!
En ännu rätt vingelbent och groggy Danica, väntar på "mormor" i
solskenet utanför veterniärstationen.
Våra kvällsrundor till Axelsvik, där vi först checkar av sträckan vi ska gå med bil, så vi vet att det är fritt från både folk och fä, innan vi släpper tokarna. Vi har tagit det pö om pö och känt av vilka vi vågar lita på. Igår testade vi Niki igen, damen som varit för stressad för att ha tid att hålla koll på oss 2-beningar. Men igår gick det
jätte-bra! Så nu är det bara Senna som får vara kopplad. Men med hans jakt-intresse vet jag inte om hoppet är så stort att ha honom lös, förutom möjligen på isen där man har full uppsikt över att inga djur är i farten.
En häftigt osannorlik grej hände i förrgår. Jag har köpt en liten LED-lampa på Tradera, till att ha i halsbandet på en av de lösa hundarna (vi har inte fler än två lösa samtidigt!), så man har koll på dem i mörkret. Men så hade Danica på den när hon var hos pappa med Senna, då jag var på en begravning, och så hade hon tappat halva lampan. Men mamma har hittat andra halvan, så vi ska se om vi får liv i den så småningom! Men då köpte moster-Rut två nya blinkisar i Haparanda, vilka lyst några minuter och sedan slagit av. Till slut tappade Penske sin röda, och den vita tappade batteriet hemma på bron. Jag lagade den vita, som nu lyser betydligt bättre. Den röda trodde vi var totally lost, ända till vi får se något blinka i plogkarmen, flera dagar efter den tappats! En sak att den låg just där och inte tappad batteriet trots att bakluckan var borta, men att dessutom hundarna lyckas trampa på den så den går igång... Häftigt! Men den har jag inte riktigt fått ordning på än, återstår lite silvertejp och grejor så den lyser lite längre.
I förrgår vaknade jag med lite små-panik, då det var rejält överhäng med snö från taket över hundrastgården. Hade dessutom varit pluss-grader hela natten. Inte vågade jag ha ut trollen dit! Dessutom hade pappa väckt oss vid 05-30 då deras förstu-kvist höll på att tryckas loss från huset av tyngden från snön, så Robert fick åka upp med traktorn och ställa den som stöd! Robert fick bort lite av snön på baksidan, men det mesta var kvar. Till slut tog jag en livlina och ringde vår kompis Birger, som självklart ställde upp! Han jobbade och slet och till slut var taket i det närmaste snöfritt! För jisses, ensam hemma utan rastgård, det går ju inte! I synnerhet inte i dessa uppgörelsens tider, då Danica och övriga brudar gör upp i både tid och otid. Är jag bara inne och aningen beredd. är det inget problem att avbryta, men... Dessutom är Niki, Jackie och Pirelli i en hiskelig tugga-bit-och-slit period, där det går åt en och annan pryl, och en hel del silvertejp håller soffan samman! Så innan rastgården var fredad, kom mamma ner och hjälpte mig att rasta hulliganerna. Men sån överskottsenergi de hade innan de fick gå ut! De är ju så vana att vara där långa stunder varje dag. Ofta får jag bråka in dem för att de ska komma och vila en stund. När så taket var tomt, och jag öppnade dörren ut, blev det livat! Oj, vad mycket snö att busa i!!! Full fart i rastgården, är näst intill en underdrift! Jag tog in dem att sova en stund, innan gudmor-Emma skulle vara "barnvakt" när jag for till M.E Fysio och fixade ryggen. Hon var sedan ute med dem en stund till och lekte, så när det var dags för kvällis var hela gänget trötta innan vi började. Sånt är härligt! Igår var det samma visa, då Emma lekte en timme med dem i rastgården, medan jag var hos veterinären med Danica. Finns det något härligare än hundar som fått jobba sig trött både fysiskt och psykiskt?! Jag tror inte det!
Busiga-gänget i de nya snö-massorna i rastgården!
Pirelli
Niki-bus
Niki & Jackie
Danica, Niki och Jackie
Niki & Jackie
Ferdinand-varning på Penske, som gärna ligger och tuggar sin snö!
Svårt att skotta snö, då i synnerhet Kickan helst plockar den direkt
från spaden!
Smidiga snö-tokiga Kickan
Danica
Kickan
Penske-puss
Danica
Jackie
Pirelli
Niki busar med snö-klimpar
Jackie
Fönstertittare! Pirelli
Jackie
Niki
Stora plymen på Niki
Terror-tvillingarna Niki och Danica
Niki och Jackie
Pirelli, Niki och Jackie
Niki
Niki och Jackie
Niki
Danica, närmar sig att bli största tjejen i flocken. Men än är Kickan
tyngre för hon är längre i kroppen.
Niki busar med en vanilj-luktande (smakande?) bit-ring. Kallas
evighets-leksak, men det synar jag i vårat gäng. Men uppskattade är
de, och det lossnar inga bitar! Rekommenderas! 39:- på Djurmagazinet
i Kalix.
Penske med en tugg-knota. Dessa har jag börjat köpa i hel kartong
med 10 st i varje kartong, och får då 15% rabatt på dem, på
Djurmagazinet i Kalix. Kolla detta med era leverantörer, om ni inte
kan få rabatt om ni köper fler-pack! Kotorna är mycket fräschare än
när de fått ligga på hyllan ett tag, dessutom!
Det är väldigt uppskattat, bra hjärngympa och så håller sig ju tänderna
så vita och fina!
Niki
Jag har fått en kylskåpsmagnet av mamma, där det står "Hundar är inte allt här i livet, men de gör livet helt!" Bättre kunde jag inte sagt det själv!!!
När vi möblerade om i köket, eller snarast flyttade soffan, var det
många som ville hjälpa till!
Medan skivan var borta (stoppningen och tyget på tvätt o tork) var
det jätte-spännande att sitta inne i soffan! Här Jackie i soffan och
Penske i förgrunden.
Danica, med Roberts militär-scarf. Satte några DAP-droppar på dem
efter en av deras sammandrabbningar, och visserligen vet jag inte
om det skulle blivit så ändå, men lugnare blev det!
Många som hjälper husse med soff-renovering!
Puss-kalas! Pirelli och Robert
Penske
Senna gnager tjurmuskel
Kickan
Jackie
Terror-tvillingarna har en mysstund, efter en sammandrabbning;
Danica ovanpå Niki.
Här har det varit rent ut sagt dåligt på hundbloggen ett tag, men mycket beroende av att det har varit mycket
med både det ena och det andra, och motorbloggen har dessutom fått lite mer uppmärksamhet så här under brinnande säsong.
Igår tog vi så äntligen bort Danicas knöl vid tassen, vilket man misstänkt för att vara ett Histiocytom (en godartad
hudtumör). Men troligtvis var det inte en sådan, utan mera troligt en körtelliknande växt, med inslag av brosk. Vi får invänta analysen innan vi vet mer. Jag fick vara med på operationen, och det var intressant! I och med att jag ville vara med, fick jag också assistera med att hålla i Danica och hålla lite koll på att hon andades som hon skulle och blinka lite då och då så inte ögonen blev torra när hon var under lätt narkos. Tack och lov krävdes endast en lättare sövning och istället lokalbedövning! Hon somnade på en gång, till skillnad från när Niki skulle sövas för ett tag sedan, då hon skulle sys efter en av terror-tvillingarnas sammandrabbningar. Hon vaknade till så fort en hund skällde i väntrummet, och veterinären fick ge två extra doser av "vad-hon-nu-gav". I Danicas fall hade knölen blivit rätt stor nu, så det blev ett rätt rejält sår. Men veterinär Kristina Olsson var verkligen skicklig på att sy ihop allt. Det gick både fort och smidigt, och såret såg fint ut när hon var klar. Märks att hon börjar ha en hel del rutin. Har tyckt bra om Kristina ända sedan vi hade Aki, för han godkände henne också rakt av!
Det jobbigaste med Danica har väl dock precis börjat, för stygnen ska sitta i minst 12 dagar. Hon måste ha tasskydd utomhus i 2-3 veckor för att skydda såret, och det är inte populärt. Men än har hon inte börjat ge sig på bandaget, så vi har sluppit krage hittills, och det är skönt!
Det hopsydda såret, innan bandaget kom på.
Lite typiskt att ta knölen nu, då hon precis kommit igång och blivit jätte-duktig att vara lös på våra kvällsrundor. Men ändå var det skönt att få det bortgjort nu innan vårslasket kommer igång på allvar!
En ännu rätt vingelbent och groggy Danica, väntar på "mormor" i
solskenet utanför veterniärstationen.
Våra kvällsrundor till Axelsvik, där vi först checkar av sträckan vi ska gå med bil, så vi vet att det är fritt från både folk och fä, innan vi släpper tokarna. Vi har tagit det pö om pö och känt av vilka vi vågar lita på. Igår testade vi Niki igen, damen som varit för stressad för att ha tid att hålla koll på oss 2-beningar. Men igår gick det
jätte-bra! Så nu är det bara Senna som får vara kopplad. Men med hans jakt-intresse vet jag inte om hoppet är så stort att ha honom lös, förutom möjligen på isen där man har full uppsikt över att inga djur är i farten.
En häftigt osannorlik grej hände i förrgår. Jag har köpt en liten LED-lampa på Tradera, till att ha i halsbandet på en av de lösa hundarna (vi har inte fler än två lösa samtidigt!), så man har koll på dem i mörkret. Men så hade Danica på den när hon var hos pappa med Senna, då jag var på en begravning, och så hade hon tappat halva lampan. Men mamma har hittat andra halvan, så vi ska se om vi får liv i den så småningom! Men då köpte moster-Rut två nya blinkisar i Haparanda, vilka lyst några minuter och sedan slagit av. Till slut tappade Penske sin röda, och den vita tappade batteriet hemma på bron. Jag lagade den vita, som nu lyser betydligt bättre. Den röda trodde vi var totally lost, ända till vi får se något blinka i plogkarmen, flera dagar efter den tappats! En sak att den låg just där och inte tappad batteriet trots att bakluckan var borta, men att dessutom hundarna lyckas trampa på den så den går igång... Häftigt! Men den har jag inte riktigt fått ordning på än, återstår lite silvertejp och grejor så den lyser lite längre.
I förrgår vaknade jag med lite små-panik, då det var rejält överhäng med snö från taket över hundrastgården. Hade dessutom varit pluss-grader hela natten. Inte vågade jag ha ut trollen dit! Dessutom hade pappa väckt oss vid 05-30 då deras förstu-kvist höll på att tryckas loss från huset av tyngden från snön, så Robert fick åka upp med traktorn och ställa den som stöd! Robert fick bort lite av snön på baksidan, men det mesta var kvar. Till slut tog jag en livlina och ringde vår kompis Birger, som självklart ställde upp! Han jobbade och slet och till slut var taket i det närmaste snöfritt! För jisses, ensam hemma utan rastgård, det går ju inte! I synnerhet inte i dessa uppgörelsens tider, då Danica och övriga brudar gör upp i både tid och otid. Är jag bara inne och aningen beredd. är det inget problem att avbryta, men... Dessutom är Niki, Jackie och Pirelli i en hiskelig tugga-bit-och-slit period, där det går åt en och annan pryl, och en hel del silvertejp håller soffan samman! Så innan rastgården var fredad, kom mamma ner och hjälpte mig att rasta hulliganerna. Men sån överskottsenergi de hade innan de fick gå ut! De är ju så vana att vara där långa stunder varje dag. Ofta får jag bråka in dem för att de ska komma och vila en stund. När så taket var tomt, och jag öppnade dörren ut, blev det livat! Oj, vad mycket snö att busa i!!! Full fart i rastgården, är näst intill en underdrift! Jag tog in dem att sova en stund, innan gudmor-Emma skulle vara "barnvakt" när jag for till M.E Fysio och fixade ryggen. Hon var sedan ute med dem en stund till och lekte, så när det var dags för kvällis var hela gänget trötta innan vi började. Sånt är härligt! Igår var det samma visa, då Emma lekte en timme med dem i rastgården, medan jag var hos veterinären med Danica. Finns det något härligare än hundar som fått jobba sig trött både fysiskt och psykiskt?! Jag tror inte det!
Busiga-gänget i de nya snö-massorna i rastgården!
Pirelli
Niki-bus
Niki & Jackie
Danica, Niki och Jackie
Niki & Jackie
Ferdinand-varning på Penske, som gärna ligger och tuggar sin snö!
Svårt att skotta snö, då i synnerhet Kickan helst plockar den direkt
från spaden!
Smidiga snö-tokiga Kickan
Danica
Kickan
Penske-puss
Danica
Jackie
Pirelli
Niki busar med snö-klimpar
Jackie
Fönstertittare! Pirelli
Jackie
Niki
Stora plymen på Niki
Terror-tvillingarna Niki och Danica
Niki och Jackie
Pirelli, Niki och Jackie
Niki
Niki och Jackie
Niki
Danica, närmar sig att bli största tjejen i flocken. Men än är Kickan
tyngre för hon är längre i kroppen.
Niki busar med en vanilj-luktande (smakande?) bit-ring. Kallas
evighets-leksak, men det synar jag i vårat gäng. Men uppskattade är
de, och det lossnar inga bitar! Rekommenderas! 39:- på Djurmagazinet
i Kalix.
Penske med en tugg-knota. Dessa har jag börjat köpa i hel kartong
med 10 st i varje kartong, och får då 15% rabatt på dem, på
Djurmagazinet i Kalix. Kolla detta med era leverantörer, om ni inte
kan få rabatt om ni köper fler-pack! Kotorna är mycket fräschare än
när de fått ligga på hyllan ett tag, dessutom!
Det är väldigt uppskattat, bra hjärngympa och så håller sig ju tänderna
så vita och fina!
Niki
Jag har fått en kylskåpsmagnet av mamma, där det står "Hundar är inte allt här i livet, men de gör livet helt!" Bättre kunde jag inte sagt det själv!!!
När vi möblerade om i köket, eller snarast flyttade soffan, var det
många som ville hjälpa till!
Medan skivan var borta (stoppningen och tyget på tvätt o tork) var
det jätte-spännande att sitta inne i soffan! Här Jackie i soffan och
Penske i förgrunden.
Danica, med Roberts militär-scarf. Satte några DAP-droppar på dem
efter en av deras sammandrabbningar, och visserligen vet jag inte
om det skulle blivit så ändå, men lugnare blev det!
Många som hjälper husse med soff-renovering!
Puss-kalas! Pirelli och Robert
Penske
Senna gnager tjurmuskel
Kickan
Jackie
