Danicas sår krånglar
2011-03-14
I torsdags, dvs nästan en vecka efter operationen, började Danica för första gången att visa tecken på lite smärta i tassen, och ville inte riktigt stödja på foten. Jag inspekterade såret, men då det såg fortsatt bra ut lindade jag bara om med nytt bandage. Men för säkerhets skull ringde jag veterinären på fredag morgon. Jag fick då rådet att återuppta de smärtstillande och antiinflammatoriska tabletterna (Novocarp) och fortsätta med dem under helgen. Sen hade vi inga mer bekymmer förrän igår på dan, när hulliganerna öppnade dörren och smet ut och busade i snön. Ett par timmar senare började Danica visa på smärta i tassen igen, och jag kollade upp såret och la om det igen. Såg fortsatt okej ut. Men så på kvällen, efter Robert varit ut och rastat henne, ville hon inte alls gå på tassen. Jag lindade bort bandaget, och då blev hon jätte-flåsig, näst intill hyperventilerande. Såret var då rött, men inte speciell tendens till var ändå, men det var även värmeökat och klara tecken till inflammation. Jag satte då in antibiotika, men ringde för säkerhets skull jouren och frågade om det var något mer jag kunde göra. Jag fick maila henne bilder också (helt underbar veterinär!) så hon kunde lugna mig att det var helt ok att åtminstone vänta till idag. Men som hon sa, var det ju helt rätt det jag gjorde, och att dessutom låta såret luftas var toppen. Men Danica var så uppstressad, och började till och med få svettpärlor på tassen, så till slut lindade jag om det så hon fick gå iväg för sig själv en stund. Hon lugnade rätt snabbt ner sig, förmodligen med viss inverkan av tabletterna (gav även en smärtstillande då jag gav antibiotikan) och redan igår kväll var hon mindre irriterad av tassen. Idag går hon som tidigare på den, och verkar inte nämnvärt brydd. Jag pratade med veterinären som opererat henne i morse, men hon var ute på kundbesök hela dagen. Men hon bokade för säkerhets skull in oss i morgon, om det skulle behövas, men allt går förhoppningsvis åt rätt håll nu!
Danica har för övrigt börjat återfå sin aptit, och nu slinker det ned lite drygt halv portion torrfoder tillsammans med Klass. Tur man har denna Klass, för det går oftast att få i ungarna det i alla fall, om allt annat är förkastat. Kanske är hon på väg ur sin eventuella skendräktighet, hoppas!
Bilden överdriver rodnaden lite, men det var rejält rött igår kväll.
Ingen tvekan om att antibiotika var rätt!
Rodnaden som var på sidan om såret var det som bekymrade mig
mest.
I fredags fick jag min nya kompakt-kamera, Canon Powershot SX220HS. En snygg liten sak, med massor av funktioner till ett helt ok pris. Mamma och pappa var till Kalix, så de hämtade ut paketet åt mig. Här hemma kom jag på att jag måste hitta det större av mina minneskort, i väntan på det ännu större som jag beställt från en av våra generalagenter från då vi hade butiken i Boden. Det resulterade i att jag började storstäda inne på kontoret. Mitt i allt detta, då jag har halva kontoret ute i köket, och allt är upp-och-nedvänt, knackar det på ytterdörren. Här är man inte så van att folk knackar, så jag tänkte att det måste vara nån som inte är hit särskilt ofta, varefter jag ropade "vänta" och släppte ut hundarna i rastgården. När jag öppnar dörren står världens bästa Pia och Lill-Janne, på bron och frågar "vad är det som tar sån tid"! Dår-finkarna har alltså flygit till Kallax, tagit hyrbil och kommer hit och överraskar oss. De kände att de måste komma och se med egna ögon att pappa mår bra. Underbara människor!!! Bättre överraskning har jag svårt att komma på! I väntan på att övriga gänget skulle komma hem, satte Janne sig i traktorn och plogade snö. Han ville låna en spade, men då upplyste jag honom att här skottar vi oss inte till några hjärtinfarkter! Så då tog han traktorn istället. Det slutade med att han skottade åt halva släkten! (ler) På lördagen roade de sig med att göra Torneå mm, medan jag var ute och åkte skidor med hundarna. Var ljuvligt väder! Jag körde 2-spann x 3, precis som förra helgen, och det var duktiga ungar rakt av. Men jag vet inte varför det alltid ska bli extra krångel när jag har Penske och Niki. Jag han knappt börja förrän jag gjorde ett magplask i lössnön, och hade snö precis överallt! Sen skulle jag kolla om nya kameran överlevt, givetvis samtidigt som jag åkte efter fartdårarna. Då tappade jag ena handsken och fick vända om efter den. När vi vänt och var på väg tillbaka, stannade jag och skulle ta en bild, då jag hör att det kommer skotrar bakom mig. Eftersom det snöat dagen innan, var skoterspåret bara en matt-bredd, och jag som annars brukar vara mer än osjälvisk och flyttar mig och hundarna åt sidan, han inte mer än att dra ihop linan och få hundarna intill mig, förrän de svischar förbi. Man har inte mer vett att hålla åt sidan, än att ena medan tog i spåret jag och två hundar stod på, och man släpper inte på gasen. Niki blev jätte-rädd och skogstokig, så jag fick slänga mig för att inte åka iväg och göra en ännu värre vurpa. Jag var ju barhänt och hade kameran i handen, så det blev skrapsår på tummen. Sen bär det sig inte bättre än att samma duo kommer tillbaka en liten stund senare. Jag var då mer beredd, i synnerhet eftersom de då kom mot oss framifrån, så jag skyndade mig att ta ett kliv utanför skoterspåret med hundarna, i förhoppning att få lite mer disans till dem än vid föregående möte. Tror ni idioterna flyttar sig utanför spåret överhuvudtaget då? Icket, då blev det lika nära i alla fall, i samma fart! Man klagar över respektlösa ungdomar, men här är det baske mig precis tvärtom. Dessa idioter var på ren svenska två feta gubbar, med grått skägg. Till saken hör att den första idioten tittar på mig och hånflinar när Niki började skälla när han passerade igen. Hade jag inte haft nog att hålla i hundarna, borde jag slagit staven i nyllet på honom! Alla ungdomar jag hittills mött, har stor respekt och lämnar god marginal, och de flesta slår t o m av på tempot. Det uppskattas!!! Mig veteligen har varken skotrar, gångare eller skidåkare någon större rätt än någon annan att befinna sig på havet. Så ömsesidig respekt hade inte varit fel! Men vi överlevde, och resten av färden gick helt ok.
Senna och Kickan kämpar på! Visst är man ändå rätt haj att hålla
sig på benen, då man kan fota samtidigt?! (ler)
Senna och Kickan pausar, vår by (Båtskärsnäs) skymtar i fjärran.
Igår, söndag, var jag, Pia och Janne på en långpromenad på isen. Vi rundade i princip byn. Jag hade Jackie och Pirelli, Pia hade Senna och Janne bogserades av Penske. Solen tok-sken, och till och med frusna Pia fick klä av sig av sin rejäla mundering! (ler) Vi har haft så trevligt tillsammans med detta paradis-folk, men alla sagor har ett slut, och idag har de åkt hem (snyft). Så nu är det tomt utan dem, och vi får hålla tassar och tummar att de kommer tillbaka i sommar!
Glömde ju berätta att jag var tvungen att krydda gårdagen med att skära mig i ringfinger-toppen också. Jisses vad det blödde. Tur mamma var här, så hon kunde tejpa ihop mig! (ler) Inget allvarligt, men ni vet ju hur skönt det är med skalade fingertoppar?! Skulle skiva gurka med min skivnings-mojäng, och slant lite... Ett plåster som irriterar när jag sätter fingrarna på tangentbordet, påminner mig om min klantighet!
Dags att återgå till verkligheten, för kontoret är långt ifrån färdigstädat, även om det var en härlig paus jag fick!
Vårt fina ljushjärta som vi fick av våra hjärte-vänner från Örebro!!!
I torsdags, dvs nästan en vecka efter operationen, började Danica för första gången att visa tecken på lite smärta i tassen, och ville inte riktigt stödja på foten. Jag inspekterade såret, men då det såg fortsatt bra ut lindade jag bara om med nytt bandage. Men för säkerhets skull ringde jag veterinären på fredag morgon. Jag fick då rådet att återuppta de smärtstillande och antiinflammatoriska tabletterna (Novocarp) och fortsätta med dem under helgen. Sen hade vi inga mer bekymmer förrän igår på dan, när hulliganerna öppnade dörren och smet ut och busade i snön. Ett par timmar senare började Danica visa på smärta i tassen igen, och jag kollade upp såret och la om det igen. Såg fortsatt okej ut. Men så på kvällen, efter Robert varit ut och rastat henne, ville hon inte alls gå på tassen. Jag lindade bort bandaget, och då blev hon jätte-flåsig, näst intill hyperventilerande. Såret var då rött, men inte speciell tendens till var ändå, men det var även värmeökat och klara tecken till inflammation. Jag satte då in antibiotika, men ringde för säkerhets skull jouren och frågade om det var något mer jag kunde göra. Jag fick maila henne bilder också (helt underbar veterinär!) så hon kunde lugna mig att det var helt ok att åtminstone vänta till idag. Men som hon sa, var det ju helt rätt det jag gjorde, och att dessutom låta såret luftas var toppen. Men Danica var så uppstressad, och började till och med få svettpärlor på tassen, så till slut lindade jag om det så hon fick gå iväg för sig själv en stund. Hon lugnade rätt snabbt ner sig, förmodligen med viss inverkan av tabletterna (gav även en smärtstillande då jag gav antibiotikan) och redan igår kväll var hon mindre irriterad av tassen. Idag går hon som tidigare på den, och verkar inte nämnvärt brydd. Jag pratade med veterinären som opererat henne i morse, men hon var ute på kundbesök hela dagen. Men hon bokade för säkerhets skull in oss i morgon, om det skulle behövas, men allt går förhoppningsvis åt rätt håll nu!
Danica har för övrigt börjat återfå sin aptit, och nu slinker det ned lite drygt halv portion torrfoder tillsammans med Klass. Tur man har denna Klass, för det går oftast att få i ungarna det i alla fall, om allt annat är förkastat. Kanske är hon på väg ur sin eventuella skendräktighet, hoppas!
Bilden överdriver rodnaden lite, men det var rejält rött igår kväll.
Ingen tvekan om att antibiotika var rätt!
Rodnaden som var på sidan om såret var det som bekymrade mig
mest.
I fredags fick jag min nya kompakt-kamera, Canon Powershot SX220HS. En snygg liten sak, med massor av funktioner till ett helt ok pris. Mamma och pappa var till Kalix, så de hämtade ut paketet åt mig. Här hemma kom jag på att jag måste hitta det större av mina minneskort, i väntan på det ännu större som jag beställt från en av våra generalagenter från då vi hade butiken i Boden. Det resulterade i att jag började storstäda inne på kontoret. Mitt i allt detta, då jag har halva kontoret ute i köket, och allt är upp-och-nedvänt, knackar det på ytterdörren. Här är man inte så van att folk knackar, så jag tänkte att det måste vara nån som inte är hit särskilt ofta, varefter jag ropade "vänta" och släppte ut hundarna i rastgården. När jag öppnar dörren står världens bästa Pia och Lill-Janne, på bron och frågar "vad är det som tar sån tid"! Dår-finkarna har alltså flygit till Kallax, tagit hyrbil och kommer hit och överraskar oss. De kände att de måste komma och se med egna ögon att pappa mår bra. Underbara människor!!! Bättre överraskning har jag svårt att komma på! I väntan på att övriga gänget skulle komma hem, satte Janne sig i traktorn och plogade snö. Han ville låna en spade, men då upplyste jag honom att här skottar vi oss inte till några hjärtinfarkter! Så då tog han traktorn istället. Det slutade med att han skottade åt halva släkten! (ler) På lördagen roade de sig med att göra Torneå mm, medan jag var ute och åkte skidor med hundarna. Var ljuvligt väder! Jag körde 2-spann x 3, precis som förra helgen, och det var duktiga ungar rakt av. Men jag vet inte varför det alltid ska bli extra krångel när jag har Penske och Niki. Jag han knappt börja förrän jag gjorde ett magplask i lössnön, och hade snö precis överallt! Sen skulle jag kolla om nya kameran överlevt, givetvis samtidigt som jag åkte efter fartdårarna. Då tappade jag ena handsken och fick vända om efter den. När vi vänt och var på väg tillbaka, stannade jag och skulle ta en bild, då jag hör att det kommer skotrar bakom mig. Eftersom det snöat dagen innan, var skoterspåret bara en matt-bredd, och jag som annars brukar vara mer än osjälvisk och flyttar mig och hundarna åt sidan, han inte mer än att dra ihop linan och få hundarna intill mig, förrän de svischar förbi. Man har inte mer vett att hålla åt sidan, än att ena medan tog i spåret jag och två hundar stod på, och man släpper inte på gasen. Niki blev jätte-rädd och skogstokig, så jag fick slänga mig för att inte åka iväg och göra en ännu värre vurpa. Jag var ju barhänt och hade kameran i handen, så det blev skrapsår på tummen. Sen bär det sig inte bättre än att samma duo kommer tillbaka en liten stund senare. Jag var då mer beredd, i synnerhet eftersom de då kom mot oss framifrån, så jag skyndade mig att ta ett kliv utanför skoterspåret med hundarna, i förhoppning att få lite mer disans till dem än vid föregående möte. Tror ni idioterna flyttar sig utanför spåret överhuvudtaget då? Icket, då blev det lika nära i alla fall, i samma fart! Man klagar över respektlösa ungdomar, men här är det baske mig precis tvärtom. Dessa idioter var på ren svenska två feta gubbar, med grått skägg. Till saken hör att den första idioten tittar på mig och hånflinar när Niki började skälla när han passerade igen. Hade jag inte haft nog att hålla i hundarna, borde jag slagit staven i nyllet på honom! Alla ungdomar jag hittills mött, har stor respekt och lämnar god marginal, och de flesta slår t o m av på tempot. Det uppskattas!!! Mig veteligen har varken skotrar, gångare eller skidåkare någon större rätt än någon annan att befinna sig på havet. Så ömsesidig respekt hade inte varit fel! Men vi överlevde, och resten av färden gick helt ok.
Senna och Kickan kämpar på! Visst är man ändå rätt haj att hålla
sig på benen, då man kan fota samtidigt?! (ler)
Senna och Kickan pausar, vår by (Båtskärsnäs) skymtar i fjärran.
Igår, söndag, var jag, Pia och Janne på en långpromenad på isen. Vi rundade i princip byn. Jag hade Jackie och Pirelli, Pia hade Senna och Janne bogserades av Penske. Solen tok-sken, och till och med frusna Pia fick klä av sig av sin rejäla mundering! (ler) Vi har haft så trevligt tillsammans med detta paradis-folk, men alla sagor har ett slut, och idag har de åkt hem (snyft). Så nu är det tomt utan dem, och vi får hålla tassar och tummar att de kommer tillbaka i sommar!
Glömde ju berätta att jag var tvungen att krydda gårdagen med att skära mig i ringfinger-toppen också. Jisses vad det blödde. Tur mamma var här, så hon kunde tejpa ihop mig! (ler) Inget allvarligt, men ni vet ju hur skönt det är med skalade fingertoppar?! Skulle skiva gurka med min skivnings-mojäng, och slant lite... Ett plåster som irriterar när jag sätter fingrarna på tangentbordet, påminner mig om min klantighet!
Dags att återgå till verkligheten, för kontoret är långt ifrån färdigstädat, även om det var en härlig paus jag fick!
Vårt fina ljushjärta som vi fick av våra hjärte-vänner från Örebro!!!
Kommentarer
Trackback
