Passa er för pinnar!
2011-01-11
Man har läst och hört mycket om hur farligt det kan vara med pinnar, och vi är väldigt restriktiva med den varan till våra troll. Visst har det hänt att man kastat nån pinne när man inte haft annat att kasta vid vattnet, men annars har försiktighet rått. Dels för att man hört om hur hundarna kan få i sig bitar och måste opereras, om inte värre än så... Men även för att om hundarna är vana att apportera med pinnar, kan de bli väldigt uppstressade vid vanliga skogspromenader, eftersom det finns så många pinnar att jaga.
Igår fick vi en incident som styrkte oss i vårt beslut om avhållsamhet gällande pinnar. Trollen är hopplösa på att bita lös kvistar från våra buskar, och igår var det Pirelli som hade fullt bus med en kvist. Plötsligt började hon tugga frenetiskt och nästan kväljde, man såg att det stegrades och blev värre, och jag och Emma försökte hjälpa henne. Trots att man såg hur uppstressande situationen var, var hon ändå förhållandevis lugn, något som förmodligen beror att hon litar till 100% på både mig och Emma. Till slut lyckades Emma se en pinne som fastnat tvärs över gommen, nästan längst bak i munnen. Men hur skulle vi få bort den, när Pirelli tuggade så frenetiskt. Till slut lyckades jag få ett bra grepp om Pirelli, så jag fick en hand fri och kunde hjälpa Emma att hålla underkäken. Då lyckades Emma, med sina små kirurg-händer, slita ut pinn-helvetet som satt som berget! Ni skulle ha sett Pirellis reaktion! Normala hundar skulle ju varit rädda för att man hållt fast dem, men hon betedde sig som om hon var oerhört tacksam. Satt utmed mig, och jag körde lite lydnadsträning med sitt, ligg, etc, och hon agerade som en lydnadschampion! Efter några minuter började hon köra sina race som vanligt med Senna, och hon verkade inte ha fått något sår i munnen av incidenten. Vi såg inget blod, och hon hade inga problem att äta sina Frolic.
För oss återstod att pusta ut, efter ett lyckligt slut!!!
Man har läst och hört mycket om hur farligt det kan vara med pinnar, och vi är väldigt restriktiva med den varan till våra troll. Visst har det hänt att man kastat nån pinne när man inte haft annat att kasta vid vattnet, men annars har försiktighet rått. Dels för att man hört om hur hundarna kan få i sig bitar och måste opereras, om inte värre än så... Men även för att om hundarna är vana att apportera med pinnar, kan de bli väldigt uppstressade vid vanliga skogspromenader, eftersom det finns så många pinnar att jaga.
Igår fick vi en incident som styrkte oss i vårt beslut om avhållsamhet gällande pinnar. Trollen är hopplösa på att bita lös kvistar från våra buskar, och igår var det Pirelli som hade fullt bus med en kvist. Plötsligt började hon tugga frenetiskt och nästan kväljde, man såg att det stegrades och blev värre, och jag och Emma försökte hjälpa henne. Trots att man såg hur uppstressande situationen var, var hon ändå förhållandevis lugn, något som förmodligen beror att hon litar till 100% på både mig och Emma. Till slut lyckades Emma se en pinne som fastnat tvärs över gommen, nästan längst bak i munnen. Men hur skulle vi få bort den, när Pirelli tuggade så frenetiskt. Till slut lyckades jag få ett bra grepp om Pirelli, så jag fick en hand fri och kunde hjälpa Emma att hålla underkäken. Då lyckades Emma, med sina små kirurg-händer, slita ut pinn-helvetet som satt som berget! Ni skulle ha sett Pirellis reaktion! Normala hundar skulle ju varit rädda för att man hållt fast dem, men hon betedde sig som om hon var oerhört tacksam. Satt utmed mig, och jag körde lite lydnadsträning med sitt, ligg, etc, och hon agerade som en lydnadschampion! Efter några minuter började hon köra sina race som vanligt med Senna, och hon verkade inte ha fått något sår i munnen av incidenten. Vi såg inget blod, och hon hade inga problem att äta sina Frolic.
För oss återstod att pusta ut, efter ett lyckligt slut!!!
Kommentarer
Trackback
