"Rart med barn"
2011-04-20
Undrar om man kan få nog av att titta på sina underbara troll när de sover?! De är bara för rara! Så är det givetvis när de är vakna också, men de är så näpna och försvarslösa när de kurar ihop sig i allehanda ställningar, att det riktigt snörper ihop hjärtat på en!
Danica trycker jämt in huvudet mot något hörn eller kant, antingen
på soffan eller som här i dörrposten till ytterdörren. Ser inte bekvämt
ut, men söt är hon!
Kickan ligger gärna mot något, men inte lika hoptryckt som Danica.
Penske, livsnjutaren, han ligger ofta mitt på golvet, gärna på rygg.
Så även Pirelli-bruden!
"... de ska va gött å leva..."
Niki ligger gärna vid min skrivbordsstol, så jag får jämt passa så jag
inte kör på nån svans eller öra. Eller för den delen ligger hon alltid
i närheten av där jag är, ungefär som hela gänget då!
Rätt mycket livsnjuteri i Kickan också! Hon ligger dock sällan på
golvet, fördrar nån soffa eller säng!
Pirelli-puss-maja
Lill-Jackie, charm-trollet nr 1, med jordens oskyldigaste blick!
Den här ställningen ser väl skön ut?!
Pirelli mys-maja
Niki både ser ut och har blivit en riktig sammets-hund! Hon är så
mysig att gosa med, liksom hela gänget! Niki hade strävast päls ett
tag, men nu är det bara en sträng mitt på ryggen som är sträv, resten
är som silke. Här syns hennes vita svanstoffs rätt tydligt, charmigt!
Danica, med rådjurs-ögonen
Världens vackraste Senna!
Kan ni tänka er något som ser gosigare ut än trollet på den här bilden?!
Trött, skiter i kameran, super-söt!
Mattes troll-pojke!
Det är otroligt så fort man vänjer sig vid olika saker. Jag fick precis kollräkna vilka hundar jag lagt in bilder på, för det kändes som så få... Men det var allt sju små ulliga huliganer som ryms i denna kavalkad!
Jag kom att tänka på en sak, i synnerhet igår, efter att ha träffat Andretti som var så super-lydig. Då ser man direkt skillnaden mot sina egna. Nu stämmer ju inte riktigt det jag tänker komma till i Andretti-fallet, då hon ju faktiskt är en av "mina egna" och mitt hjärta är så super-stolt över henne. Men, i alla fall, så tänker man direkt man ser en lydig hund, på vad man har misslyckats med hos sina egna. Man tänker inte dåliga tankar om sin hund, utan anklagar sig själv. Vilket i sig är helt rätt, för en hund blir ju sällan lydigare än dens ägare har lärt den att vara. Men, det jag tänkte komma till, är att olika hundar har olika kvaliteter. Jag ser ju att jag har världens finaste hundar, och jag skulle inte byta bort dem mot jordens lydigaste hur mycket pengar jag än fick i mellan-skillnad. Trots att jag säger till Senna att han hamnar på blocket om han inte slutar skälla, för det är ju bara snack och ingen verkstad alls (ler) Men man får istället sätta sig ner och titta vad man åstadkommit. Exempelvis sa Emma igår, att "rör de inte något när du bakar?!". Nä, de gör de ju faktiskt inte. De skulle inte ens försöka, utan lägger sig istället och sover, och kanske hoppas på att få smaka när jag är klar. Som Emma också sa, är det ju faktiskt väldigt bra då jag har en hel flock, där övervägande del är obstinata tonåringar! När någon kommer hit blir det ett fasligt liv, men stannar man mer än några minuter, inser man att det också är över på några minuter. När man väl fått hälsa, går man och lägger sig igen. Istället för att tycka det är jobbigt att de är på våra besök, ska man väl se glädjen i att de faktiskt älskar folk!
Jag har tänkt på det här när man pratar med andra hundägare, att många sällan säger att deras hundar har några brister. Detta får ju följden att man känner sig ännu sämre om man misslyckas med något, för "alla andra kan ju!". Men så är det ju inte. Utan jag tror helt enkelt att det handlar om att man inte vill berätta om olika tabernakel, för att man fått för sig att det ställer en själv i dålig dager. Så är faktiskt inte jag, jag berättar om allt, både här på bloggen och till vänner och bekanta. I vissa fall har det fått positiva effekter, att den andra parten vågat berätta om problem med sina 4-beningar, och då har man tillsammans kunnat komma fram till vad man testat, vad som funkat / inte funkat, etc. Man får inte vara rädd att fråga, för som jag brukar säga :
- Att fråga är att erkänna sig dum för ett ögonblick, att låta bli att fråga, är att förbli dum!
Sen finns det en till livsdevis :
- Ingen kan allt, men alla kan något!
Glad påsk mina vänner, på både två och fyra ben!
Undrar om man kan få nog av att titta på sina underbara troll när de sover?! De är bara för rara! Så är det givetvis när de är vakna också, men de är så näpna och försvarslösa när de kurar ihop sig i allehanda ställningar, att det riktigt snörper ihop hjärtat på en!
Danica trycker jämt in huvudet mot något hörn eller kant, antingen
på soffan eller som här i dörrposten till ytterdörren. Ser inte bekvämt
ut, men söt är hon!
Kickan ligger gärna mot något, men inte lika hoptryckt som Danica.
Penske, livsnjutaren, han ligger ofta mitt på golvet, gärna på rygg.
Så även Pirelli-bruden!
"... de ska va gött å leva..."
Niki ligger gärna vid min skrivbordsstol, så jag får jämt passa så jag
inte kör på nån svans eller öra. Eller för den delen ligger hon alltid
i närheten av där jag är, ungefär som hela gänget då!
Rätt mycket livsnjuteri i Kickan också! Hon ligger dock sällan på
golvet, fördrar nån soffa eller säng!
Pirelli-puss-maja
Lill-Jackie, charm-trollet nr 1, med jordens oskyldigaste blick!
Den här ställningen ser väl skön ut?!
Pirelli mys-maja
Niki både ser ut och har blivit en riktig sammets-hund! Hon är så
mysig att gosa med, liksom hela gänget! Niki hade strävast päls ett
tag, men nu är det bara en sträng mitt på ryggen som är sträv, resten
är som silke. Här syns hennes vita svanstoffs rätt tydligt, charmigt!
Danica, med rådjurs-ögonen
Världens vackraste Senna!
Kan ni tänka er något som ser gosigare ut än trollet på den här bilden?!
Trött, skiter i kameran, super-söt!
Mattes troll-pojke!
Det är otroligt så fort man vänjer sig vid olika saker. Jag fick precis kollräkna vilka hundar jag lagt in bilder på, för det kändes som så få... Men det var allt sju små ulliga huliganer som ryms i denna kavalkad!
Jag kom att tänka på en sak, i synnerhet igår, efter att ha träffat Andretti som var så super-lydig. Då ser man direkt skillnaden mot sina egna. Nu stämmer ju inte riktigt det jag tänker komma till i Andretti-fallet, då hon ju faktiskt är en av "mina egna" och mitt hjärta är så super-stolt över henne. Men, i alla fall, så tänker man direkt man ser en lydig hund, på vad man har misslyckats med hos sina egna. Man tänker inte dåliga tankar om sin hund, utan anklagar sig själv. Vilket i sig är helt rätt, för en hund blir ju sällan lydigare än dens ägare har lärt den att vara. Men, det jag tänkte komma till, är att olika hundar har olika kvaliteter. Jag ser ju att jag har världens finaste hundar, och jag skulle inte byta bort dem mot jordens lydigaste hur mycket pengar jag än fick i mellan-skillnad. Trots att jag säger till Senna att han hamnar på blocket om han inte slutar skälla, för det är ju bara snack och ingen verkstad alls (ler) Men man får istället sätta sig ner och titta vad man åstadkommit. Exempelvis sa Emma igår, att "rör de inte något när du bakar?!". Nä, de gör de ju faktiskt inte. De skulle inte ens försöka, utan lägger sig istället och sover, och kanske hoppas på att få smaka när jag är klar. Som Emma också sa, är det ju faktiskt väldigt bra då jag har en hel flock, där övervägande del är obstinata tonåringar! När någon kommer hit blir det ett fasligt liv, men stannar man mer än några minuter, inser man att det också är över på några minuter. När man väl fått hälsa, går man och lägger sig igen. Istället för att tycka det är jobbigt att de är på våra besök, ska man väl se glädjen i att de faktiskt älskar folk!
Jag har tänkt på det här när man pratar med andra hundägare, att många sällan säger att deras hundar har några brister. Detta får ju följden att man känner sig ännu sämre om man misslyckas med något, för "alla andra kan ju!". Men så är det ju inte. Utan jag tror helt enkelt att det handlar om att man inte vill berätta om olika tabernakel, för att man fått för sig att det ställer en själv i dålig dager. Så är faktiskt inte jag, jag berättar om allt, både här på bloggen och till vänner och bekanta. I vissa fall har det fått positiva effekter, att den andra parten vågat berätta om problem med sina 4-beningar, och då har man tillsammans kunnat komma fram till vad man testat, vad som funkat / inte funkat, etc. Man får inte vara rädd att fråga, för som jag brukar säga :
- Att fråga är att erkänna sig dum för ett ögonblick, att låta bli att fråga, är att förbli dum!
Sen finns det en till livsdevis :
- Ingen kan allt, men alla kan något!
Glad påsk mina vänner, på både två och fyra ben!
Kommentarer
Trackback
