Ledarskap & björn-sällskap!

2010-09-30
Jahapp, så har då tiden sprungit ytterligare framåt, utan att man knappt hunnit med, som vanligt. Livet består förstås mycket av hundar, och det är underbart! Men visst pendlar man mellan hopp och förtvivlan, vansinne och eufori! (ler) Har börjat gå en brevkurs / distansutbildning i allmänt hundägande. Trodde först det skulle vara lite blaha blaha och lite halv-dagis-nivå, men när jag fick materialet insåg jag att det var precis det jag var ute efter! Jätte-intressant, mycket etologi och beteendevetenskap! Rekommenderas! Samtidigt är jag ju trogen köpare av Fredrik Steens tisdags-böcker (med kvällstidningen), som jag också slukat vid det här laget. Självklart köper man ju inte allt, men väldigt mycket, och det är så intressant att kunna gå ut och omsätta ny eller ny-väckt kunskap med sin flock!
Bland annat har jag och Emma börjat köra sten-hård koppel-träning med trollen nu, är så lätt att ge vika för att man har mycket annat som pockar på, och det är jobbigt att gå och vara konsekvent och lite sträng jämt. Men nu är det hårda bud som gäller, för i framtiden kommer det i gengäld att bli lugnare. Det är vi övertygade om. Den tunga biten ligger självklart på mig, att grundutbilda dem. Det är ju trots allt mina "ungar". Men Emma är helt sanslöst duktig att ta till sig allt man säger, och fortbildar ungarna allt eftersom. Är så tacksam att jag har henne!!!
Avancerad sitt-övning (där man ska få hunden att stanna fast man drar i kopplet och säger stanna) är något som inte alls är överreklamerat! När man väl börjar få in det och hunden förstår, är det något man har en oerhörd nytta av. Framförallt ser man att det lugnar hunden, men samtidigt bryter det hundens fokus på annat och får den fokuserad på sig själv som ledare. Niki är ju livrädd för andra hundar, men visar ju det genom att vara "jätte-farlig". Men i förrgår lyckades vi passera en hund, på smal väg, utan ett enda skall! Det tog rätt länge, och det krävde många sittövningar, men det gick! Jag var så stolt över henne att jag halv-flög resten av vägen hem! Igår blev det mer skarp övning för henne, då två olika hundar vid olika tillfällen kom mot henne och skällde. Givetvis skällde hon tillbaka, men inte i samma omfattning som tidigare, och jag kunde faktiskt bryta henne! Det är så jäkla skoj att vara hundägare när man ser lön för sina mödor!!! Men visst är det lång väg kvar, och visst har jag åtagit mig ett jätte-jobb med fem valpar (på väg mot unghundar) och två vuxna som fortfarande har mycket att lära. "Men har man tagit fan i båten är det bara att ro iland", som gamlingarna brukar säga, och ni anar inte hur jag längtar efter att få börja åka skidor och släde med dessa troll!

Nu har moster-Rut börjat promenera med mig och Emma. Hon försöker köra varannan-dags-varianten, för hon har problem med sina fötter. Det passar utmärkt, för då får vi köra singel-träning varannan dag och grupp-träning varannan (3 hundar åt gången). Är så kul att se att även moster-Rut funnit tjusningen i att promenera med hund!
Igår gick vi som vanligt först till Sandviken och sen spåret. Försöker alltid vänta med spåret till det är mörkt, för eftersom vi själv (jag och Rut) är mörkrädda förutsätter vi att få andra är i farten. Är lite otrevligt att möta andra hundar när man har 3 hundar själv, blir så mycket flock-dynamik och ett jäkla skällande. Inget problem egentligen, men risk finns ju att andra blir rädda. I alla fall så blev det spåret i mörker igen, något vi börjat bli lite stolta över då varken jag eller Rut var speciellt mörkrädd i måndags. Men oj så vi tog igen det igår! Först hörde vi ett ljud innan vi kommit riktigt fram till träsket (en sjö som går under felaktig benämning), men vi slog bort det. En liten bit längre fram blev Kickan spänd och fokuserad på något längre fram, och hon bryr sig inte om älg eller små-vilt. Just efter det såg vi en urgrävd myrstack (såg ut som en vulkankrater). Då började paniken små-närma sig, varefter jag sa till Emma att hon minsann fick skriva i lådan medan jag höll hundarna och tittade mig runt. Medan hon skrev skojade vi på, och lugnade oss lite. Men så började vi gå igen, och bara 10-talet meter senare, alldeles bredvid myren, hör jag hur det visslar. Rut berättade senare att även hon hört ljudet och bara hant känna hur hon blev alldeles kall, och när jag sa att jag hörde visslingen brast det för oss. Vi sprang några steg, men kom sedan på oss att det var ju precis det man inte skulle göra. Så med raska steg och höga röster försökte vi sedan bemästra skräcken och ta oss hemåt. Givetvis var Danica tvungen att stanna och bajsa, bara några minuter efter upplevelsen, och det var med bultande hjärta man stannade och små-kikade bakåt... Givetvis såg man inget i mörkret, och säker kan man ju aldrig vara. Men då vi berättat för morfar (som är jägare och natur-människa ut i fingerspetsarna) bad han oss hålla oss från spåret ett tag, för med största sannorlikhet hade vi stött på en björn!


"Terror-tvillingarna"; Danica och Niki, på Frevisören

Kickan jagar pinnar




Penske och Pirelli


Penske, passade på att ivra av sig, 2 dagar före kastreringen...


Kickan






Jag och terror-tvillingarna


Rut och Danica, vår lilla badkruka!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0