jennyhn

2011-05-30
I torsdags var min mamma och pappa på turné i Kalix. Först ringde jag och skällde på dem för att pappa måste vila mer. Sen kom de hit, och då började jag direkt att tjata på pappa om att han måste vila mer. Då tittade han så där klurigt på mig, som bara han kan göra, och sa att Robert skulle gå ut och hjälpa mamma lyfta en tung kartong. Då har de underbara skapelserna varit och köpt en ny gasol-grill till oss!

Det var ingen dålig grill vi fått. 54 kg vägde kartongen, och det var
lite vridande på mössan innan allt var på plats. 3 brännare, varav en
till ett litet stekbord, och inga lavastenar utan en platta av nån typ av
järnmaterial = mycket lättare att hålla rent! Många hjälpredor hade
också Robert och svärfar i inglasningen!


Jackie älskar att sitta i just den här stolen!


Svärfar och Robert fick ta paus i stängselbyggandet för att sätta ihop
grillen.


Mycket huvudbry om vad allt var, men hyffsat snabbt gick det ändå,
och sen blev det smarrig oxfilé + klyftpotatis & grönpepparsås på
lördag, och fläskfilé + potatisgratäng på söndag.

Svärmor och Svärfar kom hit på lördag förmiddag, så svärfar kunde hjälpa Robert att få upp viltstängslet. De var jätte-flitiga, trots en del regn och blåst, och hade inte stolparna tagit slut några meter för tidigt, hade det garanterat varit klart på övre delen av gården nu. De fick riktig kläm på hur de skulle spänna nätet också, så det är väldigt rakt och snyggt! Nästan så man kan tro att Team ABET varit i farten med sina maskiner! (ler)  I veckan måste vi fixa fler stolpar, och dessutom tänkte vi göra ett försök att fixa material till att börja bygga vår planerade kall-farstu. Sen får vi hålla tummarna att svärmor och svärfar inte kommer på bättre planer än att styra husbilen åt det här hållet igen redan till helgen! Robert och gubbarna på verkstan ska nämligen jobba in fredag, och blir därmed ledig torsdag till och med måndag! Inte alldeles fel med flygarda´n och nationaldagen så nära varandra!


Ungarna trivs på den nya platt-platsen i rastgården!

Jag pysslade lite med smycken på morsdag = igår, och grejade örhängen till alla mammor som åt middag hos oss igår = mamma, svärmor och Rut. Jag hade gjort fyra par, så de fick välja varsitt par.


De här örhängena valde pappa till moster-Rut


Mamma valde dessa örhängen


Dessa blev över


... och dessa valde svärmor


Satt igång en ny pärlvirkning. Ett himla jobb bara att trä upp ca
1,5 m pärlor, sen återstår att få början korrekt, så är det riktigt
skoj sen!

2011-05-27
Skulle vi ha bortskämda ungar? Icket! Hur kan nån tro nåt sånt? Att de får sova i sängen och soffan, är väl helt naturligt? (ler) Att man ibland matar eventuella mat-tjorvar med sked, är väl också helt naturligt? (ler förläget)
Att de har en "mormor" som skämmer bort dem, är självklart helt naturligt! (ler stolt)
Tänkte extra på det här igår.
Danica har kinkat med maten sedan slutet av februari, då hon troligen blev skendräktig. Sen gjorde mamma nåt hopkok med kött, märg och buljong (det hon tog bort från köttsoppan) och plötsligt började både Danica och vår annars kräsna fröken Jackie att äta som aldrig förr. Men så fort blandningen är slut, är det stopp, och jag ger aldrig blandningen till frukost, så då är det också mer kink. Dock har det gått så där i alla fall, med lite fil i fodret.
Nu har vi haft "mormor-blandningen" ett tag, men så tog det slut i förrgår och gårdagens middag fick det bli med vanlig hederlig "Klass" som smak-tillsats. Danica gick glatt fram till skålen, där de står fem hundar (inklusive henne själv) på rad med vägghängda skålar (Jackie o Senna har egen plats). Hon nosar i skålen, och lyfter huvudet och tittar på mig med en blick som säger "- Menar du allvar matte?!", och så gick hon därifrån. Jag ringde till mamma och berättade vad hon gjort, och givetvis smälte mamma, och åkte till Coop och inhandlade råvaror. I morse kom hon hit med en hink gegga-mojja, precis lagom till frukost. Jag serverade som vanligt, Danica spatserade ointresserat förbi, verefter jag sa till henne :
- Men Danica, det är mormor-blandning idag!
Trollungen stannade i steget, satte nosen i vädret och snuffade några gånger, och tvärvände till skålen och började äta! Hur söt får man vara egentligen? Bortskämda trollungar! (ler stolt)

Nu är gegga-mojjan paketerad och i säkert förvar i frysen, så nu borde middagarna flyta på bra ett tag framöver!


Bortskämd och vacker är hon, fröken Danica


Jag blir så lycklig när jag hittar bilder på våra utflyttade troll-ungar,
och den här bilden på Lövis var väl bara för vacker?! Det är hennes
matte Elin som tagit den, och jag har som vanligt varit en bandit och
tjuvlånat via Facebook... Vad tycker ni andra, har hon inte blivit väldigt
lik Lola och Monza, och kanske lite Schumie?

2011-05-25
Livet börjar så sakteliga att återvända till en värld utan Pricken. Lotus gråter en del, när hon får vara ensam, och Danica letar fortfarande efter Pricken som var hennes baby. 
Kommer på mig rätt ofta med att tänka på honom som om han fortfarande är med oss. Är så overkligt på något sätt... Min kropp verkar ha haft nån reaktion på förra veckans tråkigheter, så det har varit både det ena och det andra, men framförallt nån form av "soppa-torsk". Men för en gångs skull har jag lyssnat på min kropp, så jag har sovit en stund både i förrgår och igår på soffan framför TV´n, med ett gäng underbara troll runt mig. Det har gett mit åtminstone tillräcklig ork för att köra kvällsträningen i vanlig ordning, och den mår man alltid bättre av!

Under helgen körde jag som vanligt dubbla pass, och kände tack och lov rätt stora framsteg i träningen. Framförallt med Niki, som var betydligt mer kommunikativ även när vi körde sparkcykel, och trots att vi stötte på en annan hund gick hon inte in i sin ordinära bubbla som hon brukade. Kändes bra!

I måndags körde jag eventuellt på en huggorm. Är inte säker, men platt var den efter jag passerat. Men mamma och Emma undersökte den senare (jag klarade inte ens att titta på den, tycker det är ondskan personifierat) och kastade den till skogs, och de tyckte det var flera hjulspår över den. Hoppas det inte var jag! Jag tycker visserligen inte alls om ormar, men jag är i princip mot att döda levande varelser som inte gjort mig något heller. Bara för att jag är rädd för dem, innebär det ju inte att de har något livsberättigande. Men jag såg den inte förrän det var för sent, och då jag såg den trodde jag det var en liten pinne som jag bara väjde precis en aning för. Jag kände inget under däcken dock, men Vito´n är ju rätt stor så... Men jag hoppas som sagt att det inte var jag! Hoppas även att de tänker hålla sig undan från mina trollungar, men man blir ju ännu fjantigare när man får så klara bevis för att de verkligen uppehåller sig i våra regioner...
Vår lilla Lola, som bor hos Tom och Sandra i Piteå, hade ett huggormsmöte för en dryg vecka sen. Men hon hade duktig tur, för hon stod på en hop-ringlad orm, och klarade sig utan bett! Det kanske finns en Gud som tycker om hundar ändå!

Igår singeltränade jag på Axelsvik med Niki, Danica och Penske. Alla tre var jätte-duktiga, och de är alltid mycket duktigare och mer lyhörda när det får vara ensam med mig.
Därefter åkte vi till Frevis, med Kickan och Jackie, så de fick busa i vattnet. Något båda fullständigt älskar!
Sen tyckte mamma att nog borde Pirelli också få leka i vattnet, men det blev istället en skogspromenad ytterst på Frevis, och det var nog än mer uppskattat med alla dofter från vilda djur. Hon var verkligen en "Virri-Pirri" som mamma brukar kalla henne, men duktig att komma när vi ropade. Lite drygt tass-tvätt lyckades hon också hinna med. Senna fick inte vara lös, och han var totally crazy i kopplet av alla godis-lukter. Mängder med älg-skit överallt, men producenterna höll sig tack och lov utom synhåll för oss!

Blev plötsligt livat i hundrastgården, där bara Niki och Penske var. Jag sprang för att kolla vad som stod på, och insåg att det var rally i fårhagen! Där for tre dårar med en faslig fart och fyrfots-studs, men det rådde ingen tvekan om att Ascona´n som vanligt var snabbast!


"Cancer-tallen" efter en av "våra" skogsvägar.




Vackert när man ser vattnet mellan träden, från grusvägen.


Åt andra hållet är det mer ljung och annat skogs-jox. Här är det
Danica som har lite bus för sig. Kan lugnt säga att det här är den
terräng som våra troll trivs bäst i, vilka race de har ibland!


Penske




Det gick vitt längst ute på Frevis igår, när vi var dit med några
av ungarna. Blåste friska vindar, fåglarna stod still i luften.


Jackie och Kickan stormtrivdes i vågorna!


Kickan


Rut kom direkt från jobbet, och hittade ett gammalt påslakan / sätes-
skydd i mammas bil, som lite vindskydd i brist på den tjocka jacka
hon annars alltid har.


Kickan och Jackie busar med en pinne.


Här är det en frisbee som fick vara med i säkert fem minuter, innan
Kickan hade "mördat" den. Hårdplast... Inte gjort för en schäfer-mun!




Rut hittade en bra pinne, men Jackie stal den innan hon han kasta
iväg den.




Kickans favorit-element! Tur vi för en gångs skull kommit ihåg hand-
dukar till att torka av dem innan de klev in i bilen!




Mamma, Jackie och Kickan













Fåglarna stod så stilla i luften, att jag t o m han fota dem med min
lill-kamera!


Det är vackert här på byn, som har så många ansikten!


Mamma hittade en ny leksak till trollen, som de hade en sväng i
vattnet, innan Rut fick äran att bära den till bilen. Matchade bra till
hennes snygga påslakans-cape!


Pirelli och Senna fick komma på en skogspromenad på Frevis, och
när Pirelli fick chansen blev det blöta tassar + moms!




Mamma har döpt Pirelli till "Virri-Pirri", och det stämmer bra på vår
lilla tjej med energi som en Forell!


Massor av älg-bajs (här i förgrunden) på hela yttre delen av Frevis,
men tack och lov stötte vi inte på nån av producenterna till produkten!
Pirelli gjorde nån lite längre lov så hon var utom synhåll, men hon kom
fort tillbaka när jag ropade. Kändes rätt bra ändå, trots att hon löper
och man kan vänta sig lite trotsigare och mer oberäkneligt beteende
ibland.





Knyckte en bild på en troll-pojke som heter Ozzy (tidigare Mansell)
från hans mattes facebook! Visst är han vacker?! I min värld är det
Andretti´s manliga motsvarighet i kullen. Pirelli och Penske är vårt
andra svarta tvillingpar, och så har vi våra ljusa trollungar som är lite
svårare att besämma vem som är mest lik vem, för de är så lika
varandra allihop på ett eller annat sätt!

2011-05-19
Igår var Erik-dagen, vilket brukar vara en ungefärlig början på aborr-fisket för min morfar som även heter Erik. Men i år, liksom i fjol var det betydligt tidigare start och fisket har nu pågått mer än en vecka. Men det är inte särskilt varmt ute, snarast lite små-kyligt, och senaste dagarna har det kommit en del regn, vilket gjort att det grönskar på rätt bra för årstiden.

Det finns en dikt som går ungefär så här :
- Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne!
Den här veckan har det varit ungefär tvärtom hos oss...

I söndags fyllde vår älskade Pricken 15 år. Så vi bakade en tårta till honom. 


15-års tårtan


Orkade inte så mycket, men slickade lite grädde, samt lite sparad
hemma-gjord vaniljkräm som serverades i skål


Ute och spatserar lite försiktigt, och tuggar lite gräs


Måndag blev han jätte-sjuk och lämnade oss, med ett ofantligt stort svart hål av saknad! Många säger att "det var ju bara en katt", men Pricken var såååå mycket mer än "bara en katt". Jag har haft katt större delen av mitt liv, och älskat dem alla högt och de har alla varit speciella, men Pricken... Han var något utöver allt annat.


I husse och mattes säng, tillsammans med Lotus


Jackie funderar varför inte Pricken vill busa med henne, några timmar
innan han lämnade oss...


Håller hand med husse... Om man rörde i Prickens tassar, nöp han
alltid runt fingret som ett spädbarn gör. Något han fortsatte med ända
in till slutet, vårt kärleksbarn...

Mitt kattliv började så tidigt att jag inte minns annat. Det var katt-pojken som min finurliga fader gav namnet "Killirok". Han var svart och vit, minns inga detaljer, men han älskade att bada badkar! Helt normalt för en katt? Nja... Det började med att han ramlade i badkaret när pappa badade, men sen kom han på att han gillade det, och låtsades ramla flera gånger. Han ramlade från vår balkong på tredje våningen, när vi bodde på Lägergatan i Kalix, och lyckades landa in hos våra grannar som bodde under. Lång historia kort, så flyttade han till dem, när vi flyttade till Baskeri. Jag var då 4,5 år. Jag minns inte vid vilket tillfälle vi fick Sotis, men det var inte långt efter vi flyttat. Även han svart och vit. Kommer heller inte ihåg hur länge vi hade honom, men vi har haft otur med många pojk-katter, som blivit bortkörda av andra större katter. Troligen blev detta även Sotis öde. Därefter hade vi Murre, en stål-grå pojke. Medan vi ännu hade kvar Murre, fick vi även Frida, vår första tjej. Även Murre försvann för oss, men Frida blev kvar länge, innan även hon försvann. Men Frida kom tillbaka, enormt avmagrad och svag. Troligen hade hon jagat råttor och blivit instängd någonstans. Hon dog samma natt hon kom tillbaka. Därefter var vi utan katt några år, innan min morbror-Ola fick kattungar. Bland annat en hel-vit skapelse som jag övertalade mamma och pappa att skulle få flytta till oss. Han döpte jag till Volvo, och han var både stor och vacker. Men troligen kan han ha tagits av någon rovfågel, eftersom han såg ut som en hare och förmodligen hade svårt att gömma sig med sin kritvita färg. När Ola fick sin nästa kull, fick det bli en tjej igen, en Tjorven som vi hade kvar i många år, och hon blev även starten på en era med många kattungar i vår familj.
Tjorven var verkligen en tjorvig katt. Hennes första unge, Bjöörne, var ensam i sin kull. Troligen hade hon gott om mjölk och lite ont i sitt juver, så hon brukade lägga honom i pappas hand när pappa låg i sängen. Antagligen för att hon ville att pappa skulle hålla honom varm, medan hon fick vila. Det blev ett gäng ungar som Tjorven födde fram, och när hon skulle unga, ville hon ha mig sittande vid lådan. Vid ett tillfälle fick jag stanna hemma från skolan för att vara med henne. Jag gick då på högstadiet. I en av sina kullar fick Tjorven en svart tjej som döptes till Helmer. Vi trodde först att det var en kille, men dessutom döpte jag ungarna efter traktorer, och Helmer har vi alltid kallat pappas Hemek´ar. Helmer fick sedan också någon kull, osäker, men jag tror det bara blev tre kullar, varav två kullar med bara en unge i. Den första kullen har jag för mig att det var fyra ungar i, varav en var våran Pricken. Ännu en av dessa underbara svart-vita skapelser. Pricken var mest svart, men med ett ruter-format vitt fäls på halsen, samt några vita fjun på magen. Det här var runt den 15 Maj 1996, vi skulle åka till Tomelilla för rallycross SM-premiär i de dagarna. Helmer var jätte-tjorvig med sina ungar, och vid ett tillfälle drog hon iväg med hela gänget. Vi hittade snabbt en av pojkarna, han flyttade så småningom till en familj i Haparanda och döptes till Elvis av dem. Men efter några dagar hittade vi även Pricken och de andra syskonen. Redan innan de försvann, hade jag lyckats övertala Robert att Pricken skulle bli våran katt, som skulle flytta med oss när den dagen kom. Den dagen kom redan i Augusti, då vi flyttade till egen lägenhet i Boden. Ett litet avspår är att i Helmers andra kull, föddes Newton, en grå pojke som flyttade till Roberts kusin-Jonas. Newton var ofta hos oss i Boden, då Jonas ibland jobbade utomlands, och Pricken och Newton blev de bästa vänner.

Robert, som aldrig haft ett husdjur tidigare, föll direkt för Prickens charm, och de hade sina procedurer. Varje middag skulle Pricken sitta i Roberts famn, varje gång han gick på toa var det samma visa. Varje gång Robert skulle knyta arbetsskorna på morgonen, var det fullt bus med snörena. Varje kväll apporterade vi med flikar till mjölkpaket och "plingen", en lite obetydlig garnleksak som från början hade en pingla. Pinglan försvann fort, men den lilla dammiga saken kom Pricken jämt och bar på, och vi kallade den för plingen. Den finns kvar än...
Efter drygt ett halvår utökade vi familjen med vår älskade akita, Aki.

Prickens bästa vän, vår akita Aki, som lämnade oss den 13 Maj 2008

Det började med att Pricken gav Aki en lång reva på nosen. Sen tog det ungefär två veckor med ställningstagande och en hel del livade upptåg, innan de blev de bästa av vänner, för en livslång vänskap. Pricken brukade stå och dricka ur Akis skålställning, och det såg så gulligt ut, för han fick stå på bakbenen, stödd på frambenen så skulderbladen buktade ut på ryggen, för att nå. Men gott var det uppenbarligen!
För att få uppmärksamhet brukade Pricken ofta sitta på bokhyllan och peta ner saker, bara för att då visste han att någon åtminstone skulle bli arg på honom = uppmärksamhet!
Han älskade mitt långa hår, och ville gärna ligga på rygg i min famn, och dra i det med tassarna och klorna.

Med mattes hår...

När Pricken skulle fylla fyra år, i Mars 2000, utökades familjen med Lotus. En katt-flicka som mormors katt Molly fick i en kull om fyra katter. Robert skulle välja en pojke, och kom hem med kullens enda tjej! Även Lotus är svart och vit, men med betydligt mer vitt än Pricken. Det tog väldigt länge för Pricken att acceptera Lotus. Hon var ett riktigt busigt troll, och totalt orädd för allt.

Lotus, tjejen som det tog länge att acceptera, men som han senare
aldrig ville vara utan

Första nätterna fick vi ha henne i sele, för hon skulle helst sova på Aki, vilket inte alls uppskattades. Det tog ca 2 månader innan Pricken började bli sig själv igen, och acceptera det nya påhittet i familjen, och ännu längre innan han riktigt förlät Robert, som faktiskt var den som drog hem den där nya! Från att hela sitt liv ha legat på ett täcke i Roberts fotände av sängen, slutade han totalt med det när Lotus kom. Då började han sova hos mig, helst på mitt bröst. Vilket under en period fick mig att oroa mig för Bechterews, innan jag förstod att mina smärtor i muskelfästena vid bröstbenet hade en annan förklaring... En svart sådan! Men när Pricken och Lotus väl blev vänner, blev de oskiljaktiga och förblev så until the bitter end.


Pricken älskade att bada bastu, t o m när man kastade på för ånga.
Nån gång kunde han kliva ner till nedre laven, men aldrig att han var
rädd. Här har Senna gjort honom sällskap för en kort stund, tillsammans
med husse på lite eftervärme.

Alldeles i början sedan vi fått Lotus, fick Pricken sin första urinsten. Som tur var hade min mosters katt Emil just haft en sådan, så jag hade i alla fall hört talas om tillståndet, och det gick därför förhållandevis snabbt till vi upptäckte det och kontaktade veterinär. Men veterinären i Kalix var på jour-utryckning i Överkalix / Övertorneå med omnejd, så vi fick hoppa i bilen och åka till Gammelstad. Pricken var ordentligt dålig när vi kom fram, och det var stora mängder urin som kunde tappas ur honom när stenen var bortplockad. Han hade några episoder till, tror det var två eller tre gånger vi var tvungna att ta veterinär-hjälp, innan vi hittade ett bra foder som fungerade.
Då sa man att det var vanligt på kastrerade katter, och att det berodde på de kringelikrokar urinröret tar precis innan det kommer ut där det ska ut. Men nu har jag fått höra att det kan ha mycket att göra med stress, och lätt kan sammankopplas med att katterna utsätts för nya obekväma situationer, som exempelvis att det kommer ett nytt husdjur till familjen. Precis vad som hände i Prickens fall alltså!

När vi börjat få ordning på kisseriet, började magkrånglet. Första gången var vi i Linköping, och sov i vår Cheva van, utanför min morbrors hus. Vi var på väg till en tävling. Mitt i natten blev båda katterna oroliga och jamiga. Robert var ut i kalsonger, mitt i natten (tur det är mörkt i södern!) och gick med Pricken i koppel runt runt, och till slut fick han bajsa en onormalt stor och hård bajs-lort. Det var den första av ett helt gäng med förstoppningar. Vi uppsökte veterinär, och det visade sig att Lotus hade urinvägsinfektion och på Pricken syntes ju inget nu, utan hon trodde som vi att han varit förstoppad. Vi köpte på oss Microlax och Paraffinolja, något som vi sedan alltid haft redo i skåpet. Varje gång Pricken haft det jobbigt, har han sökt upp mig, så jag har fått hjälpa honom, med massage på magen och medikament. Vi har försökt leta det optimala fodret för honom, men det har aldrig varit några långvariga segerrop när man trott sig hittat något bra, utan ett evigt letande. Pricken har alltid varit tunn, gränsfall till mager, och alltid både sett ut och uppfört sig som en unge. Hela sitt liv, ända till slutet. För något år sedan började han kräkas allt oftare, och för ca ett år sedan hade vi honom på veterinärundersökning. Man kollade lite blodprov och grejor, men fann inget som var galet. Vi har fortsatt att söka foder han tycker om, och som kan ge honom mer hull, samtidigt som han inte skulle spy upp det. Men det finns inte mycket hjälp att få när man har problem med undervikt. Övervikt, då finns det flera olika foder och tips. På Djurmagazinet i Kalix fick jag till slut tipset om Katt-malt, vilket hjälpt oss en hel del, men inte hela vägen. Då hittade jag en annan näringspasta, Nurish-Um, som jag också försökt få i honom. Till saken hör att det var en väldigt kräsen katt, som har varit jätte-svår att få i exempelvis maskmedel. Men vi har kämpat. Kräkningarna fortsatte, och vår redan tunna kisse blev allt tunnare. Nu sista månaden, gav vi honom varannan dag av katt-malt och nurish-um, och kom på att om vi dessutom mosade bitarna i mjukmaten och blandade i extra vatten, då gick det mycket bättre. Sista veckan innan han dog, hittade jag en näringspasta med extremt mycket kalorier, Nutrical, men då var det redan för sent för vårt älskade lilla hjärta... Man grämer sig att man inte kommit på allt tidigare, men samtidigt är man ju bara människa, även om man är en människa som älskar sina djur utöver allt annat. Samtidigt så är jag benägen att tro att det kan ha varit något elakare som bodde i Prickens mage, så det är inte alls säkert att det hade hjälpt honom ändå. Men... Man går och grämer sig att man inte gjort en massa saker, fast vi ändå gjort så mycket med vår pojke. Förutom fjolårssäsongen då bussen var full av hundar, har Pricken varit med oss på alla tävlingar. Han älskade att åka buss.
I vår blå buss brukade han gå upp i min säng och skrika. Då ville han berätta för mig att jag varit vaken alldeles för länge, och faktiskt borde komma upp och sova med honom en stund.
I vår gula buss, skulle han ligga större delen av resorna i min famn, i kaptensstolen jag abonnerar på.

I Sorsele smet han ur bussen vid ett tillfälle, och vi hade fullt pådrag att söka honom. Vi ropade och ropade, och till slut hör vi hans jamande, som kom från under bussen. Men ingen katt syntes. Till slut hittade Robert honom, där han hoppat upp på motorn! När dörren till bussen öppnades för att hämta mat att locka honom med, smet han självmant direkt in.

Pricken tyckte om våra får, i synnerhet Tolla. Han brukade ligga i hennes päls, och trampade som en kattunge i ullen. När Ascona första gången stapplade in hos oss som litet flask-lamm, mötte Pricken henne i dörren och var inte det minsta rädd. Trots att han var så liten, vår lilla Pricken, var han sällan rädd av sig.

Det finns så oerhört många minnen, med vår älskade kisse.
Ett vackert, lugnt och och tårfyllt slut fick han också, då han låg på mitt bröst, i lugn och ro i vår säng i sovrummet,  och tog sina kämpande sista andetag. Jag sa då till honom hur mycket hans "mamma och pappa" älskar honom, men att han måste släppa taget. Han måste släppa taget, och möta Aki på regnbågsbron, för att sedan få springa med honom på de evigt gröna ängarna. Då drog han en sista suck, och klockan 17.10, måndagen den 16 Maj 2011, lämnade vår älskade Pricken oss med en ofantlig sorg, efter 15 underbara år tillsammans!


När slutet hade kommit, bäddade vi ner vårt lilla hjärta i hans bädd.
Precis som om han sover...

När jag ringde Robert och berättade att Pricken blivit dålig, skulle han skynda sig hem. På vägen hem började bilen brinna i Lappbäcken, ca 6 km hemifrån.
http://www.blaljus-norr.com/16-Maj-Brand-ute-Fordon.htm
Men mamma hämtade honom och skjutsade hem honom, och åkte själv tillbaka och tog hand om eländet tillsammans med pappa och brandkåren. Så Robert fick några timmar till med den kille som lärde honom hur vackert det är att älska och att älskas av ett barn på fyra ben!



Våra älskade pojkar, har nu vandrat över regnbågsbron, och leker
på de evigt gröna ängarna. En gång möts vi igen!

2011-05-15
Idag är det vår älskade katt, Prickens 15-års dag. Har bakat en tårta till honom, men det ser ut som om det finns fler som förväntar sig att få smaka :


Misslyckades kapitalt med bottnarna, men i gengäld lyckades jag med
vaniljkrämen som blev tok-god! Ser ut som om det finns frivilliga prov-
smakare i alla fall...


Kickan och Penske har parkerat ifall jag tappar något tårttillbehör!


Årets första rökta aborrar, direkt från morfars rökeri! Den uppmärksamme
ser förstås att det även ligger en sik till Robert här. Han sa en gång att
han mycket hellre äter sik än aborre, och vem gör inte det? Men efter
det får han alltid sik, hur få det än finns tillgång till, och oftast special-
halstrade till honom (med fjällat skinn så han kan äta även det). Gulliga
mormor och morfar!

Robert och Östen har lagt plattorna färdigt i rastgården, och det inspekterades direkt väldigt nos-noga av hela gänget. Jackie var dock snabb att hitta en fåra utan sten, grävde lite med tassen, vände sig om, och såg ut att säga :
- Kolla gänget, här kan vi gräva!
Busiga underbara ungar!

2011-05-13
Hade inte en tanke på att det var fredag den trettonde idag, inte förrän mamma upplyste mig om det efter vi lyckats reda ut några riktigt kluriga situationer på kvällens hundvallning!

Vi började lugnt och sansat, med Danica och Kickan ute på Frevis. Danica busade lite med två Canada-gäss, men hon är verkligen jätte-duktig och kommer direkt jag ropar. Hon har inte alls haft någon förkärlek till vatten, utan undvikit det i mesta möjliga mån. Men ikväll fick Kickan henne att ändra uppfattning!


Hiskeligt lågt vatten! Där man ser att spåren slutar, brukar normalt sett
vattnet börja. Nu är det ända där man ser lite snö!


Två Kanada-gäss låg och badade, men blev störda av oss förmodligen.
När de flög upp ville Danica springa efter, men avbröt direkt jag sa till
- stolt matte!


Kickan och Danica


Rut kastar favvo-kongen!




Danica upptäckte att vatten inte är så hemskt!




Danica
























Vackra Kanada-gäss


Utöver dessa, såg vi änder, harar och en räv. Så det märks verkligen
vilken hög aktivitet det råder i naturen nu!





Därefter blev det Penske och Niki som stod på tur, och det började med en liten mini-utflykt så vi fick lite höjd puls. Men efter bara nån minut var de tillbaka, och höll sig alldeles nära oss, kanske med viss hjälp av påsen med Mamma Scans köttbullar som vi placerat i Ruts jack-ficka. Jag var inne i min foto-bubbla, när jag hörde Emma skrika : - En hund, EN HUND!
Då ser jag plötsligt en Jämthund (möjligen Gråhund, men jag tror den var för stor för det...) på väg mot Niki och Penske, som var en bit ifrån mig och busade. Jag ropade vårt klassiska "godis" och båda två vände fokus mot mig och kom springande. Men en liten bit ifrån mig hörde uppenbarligen Penske förföljaren, och vände sig om. Hans skall fick givetvis Niki att vända även hon, och det blev ett hiskeligt skällande från tre håll. Men tur i oturen så var det en hanhund, så kombinationen blev "13 rätt", för Niki är tik och Penske kastrerad hane och super-snäll! Så jag fick fast både Penske och Niki i halsbanden, och så kom mina kollegor springande och kopplade dem och räddade den systemkamera jag krampaktigt nöp fast under armen. Jag lämnade raskt över både Niki och Penske, och stormade iväg mot Jämthunden och drev barskt iväg den med bestämd stämma, utan att vara arg ändå. För den hade ju inte gjort något fel. Samtidigt såg jag hans husse komma från andra hållet, men långt bort, så jag fick driva den ett tag. Husse var jätte-trevlig och frågade om det blev något slagsmål, men jag lugnade honom och meddelade att det gått bra.
Med facit i hand, tror jag ändå att det här blev till något positivt. I synnerhet för våran stukade Niki. För dels fick hon uppleva att den andra hunden var snäll, var ju snarast uppvaktande mot henne (jag tror hon ska löpa snart...) och sen fick jag nu vara den starka ledaren som drev iväg den andra hunden.




Penske och Niki




Svårt att tro att lilla Niki kan få 45 kg Penske att lätta från backen!












Vid närmare eftertanke och en använd lina i form av "ring en vän",
kom jag på att den trevliga "jägaren" inte var någon jägare, utan en
fiskare, som är pappa till Anette som jag tränat lite hund med, och
den vackra killen på bilden går under namnet "Bosse"


Att jag inte fick ihop det till huruvida Bosse är gråhund eller jämthund,
fick sin förklaring i att han är blandras av båda sorterna. Storlek som
en jämte, men annars väldigt lik en gråhund. Precis som jag tänkte
också!

Med aningen höjd puls åkte vi hem och bytte gäng, men beslutade oss nu för att det fick räcka med Frevis-turnéer, och återgick till "trygga" Axelsvik. Klockan hade dragit iväg, så vi tog alla tre som var kvar; Senna, Pirelli och Jackie. Det var inget folk i farten, så alla tre fick vara lösa. Det var ganska lugnt, eller kändes hyffsat under kontroll, då framförallt Senna och Jackie hade vanligt fokus på sin "blå-boll". Jag och Emma stannade och fotade solen, i syfte att jämföra hur olika våra kameror bearbetar bilderna, när vi ser att mamma och Rut blir lite upphetsade. Först fattade jag inte varför, men så insåg jag att hundarna farit ut på den lilla is som var kvar! Jag han göra en rask förflyttning med plan om ett kyligt bad, när jag till min lycka insåg att alla tagit sig upp. Jackie hade uppenbarligen börjat utflykten, och Senna följde efter. Jackie åkte igenom, men hade hela tiden huvudet ovanför vattenytan. Senna däremot försvann hela han för några sekunder, och de han bli oroliga att han skulle hamna under is-kanten. Men det slutade lyckligt även detta! Därefter var det ännu galnare hundar, kanske delvis på grund av att de två som vår-badat var lite skärrade. Så när då mamma upplyste oss om att det var fredag den trettonde, blev det koppel på!


Här ligger isen i princip bara som en "landkalla" vid stranden, och då
Jackie och Senna testade bärigheten visade den sig vara lika med
noll...


Är ju nästan helt öppet vatten...


Så här blöt och liten blev vår trollunge! Ganska uppspelt var han
också efteråt, så det blev snabbt "koppel på"!


Naturen hade vackra skådespel för oss!




Axelsvik har varit mitt hundparadis ända sedan mellanstadiet, då jag
och min vän Mia brukade gå hit med vår labrador Laban och bada.


Idag är det på dagen tre år sedan våran Aki gick bort, så det räcker med tråkiga minnen från denna dag. Hemska tanke om vi hade förlorat även Senna idag... Nä, sudd, sudd, sådana tankar raderas!


Älskade Aki

2011-05-11
Ibland kan man hålla sig för skratt. Har varit i lite seg form med begynnande huvudvärk idag, så jag intog lite lunch och lite piller, och satt mig på soffan framför TV´n med min pärlvirkning. Efter ett tag la jag mig för att vila, men just då kände alla hulliganer för att bli pigga. Till slut lugnade de ner sig, och jag måste ha slumrat, för sen vaknade jag av att de var igång och busade igen. Gissa med vad?!



Jag kan meddela att det finns inget hopp, varken för garnets fortsatta existens, eller min pärlvirkning. Tyvärr måste jag erkänna att jag brusade upp och blev lite arg på mina troll. Tycker inte om att bli det, och egentligen blev jag ju mest ledsen. Men det är ju faktiskt en världslig sak, och de ville ju bara ha lite skoj med nystanet. De förstod ju inte att de förstörde många timmars jobb för matte. Nåväl, så arg blev jag ju inte så det var någon fara vare sig för eget blodtryck och hälsa, eller hulliganernas väl och ve. Men man kan ju hoppas att jag har lärt mig att inte somna med mitt "handarbete" framme fler gånger! (ler ironiskt)

Nu sover trollen som små lamm, och det är svårt att tro att det verkligen var dessa underbara skapelser som för ett ögonblick förvandlades till garn-hulliganer och lindade min virkning runt halva vardagsrummet!
Nu ska jag snart ha ut dem i rastgården en stund, innan gudmor-Emma kommer och är barnvakt ca en halvtimme innan husse kommer hem. Själv ska jag motvilligt åka till Kalix och klippa mig så lite som möjligt. Tycker inte om att klippa mig, är sällan nöjd förrän efter flera veckor. Lite som "Simpson och Delilah". Knäpp? Tveklöst!

Förhoppningsvis ska jag och pappsen hitta upp lite billiga betongplattor att lägga i rastgården också. För även om det är nyttigt att gräva för trollen, är det inte så nyttigt för vår inomhusmiljö med all jord och sand som kommer in. I synnerhet inte sängen! Har ju grus i större delen av rastgården, men där tycker de inte om att ligga, gör bara behov där. Så då kom vi på att plattor är ju lätta att spola av, de gånger behoven blir gjorda där. Den som lever får se!

2011-05-05
När jag och Danica var och gick kvällis, var det ganska rejält kyligt. Större delen av Axelsviksvägen ligger i skugga den tiden på kvällen, så det gjorde det extra kallt. Då kändes det som om det var läge att leka på gården en stund; varmare, hundarna älskar det och lite omväxling. Men tyvärr har vi ju inte hunnit byta nåt stängsel än, även om det inköpta viltstängslet ligger prydligt på släpet och väntar. Som en klausul kan jag tillägga att vi nu fått ett gäng stängsel till, av en vän i Boden som var vaken och lyckades stoppa att man kastade bort stängslet från en gammal tennisplan. Så det ska hämtas till veckan! 2,5 m högt, borde stoppa hulliganerna!
Men som sagt, det hade vi inte igår. Vi började att leka med Niki och Jackie, och det var full fart. De busade både med oss och jagade varandra, och till slut var det långa tungor, så vi beslutade oss för skiftbyte. Men det ville inte Jackie, som fintade oss alla tre (jag, Rut och Emma) och drog iväg, över stängslet och in i fårhagen. Givetvis följde Niki som en skugga och for över hon med. Som tur var, var Tolla och Bella inne i sitt hus, men Ascona fick sig en omild omgång av tjejerna. Dock springer hon ju inte iväg, så det gör ju saken klart bättre. Vi sprang ner i hagen, och fick ganska fort med oss tjejerna därifrån, tack och lov, och ännu mer tack och lov var Ascona helt oskadd och inte nämnvärt påverkad av incidenten. Så nu har både Jackie och Niki "lek-på-gården-förbud" till stängslet är avsevärt mycket högre! Pirelli och Senna skötte sig däremot exemplariskt! Men Kickan och Penske åkte vi ut till ordinarie kvällis, för Penske har tidigare hoppat över x flera, och det ville vi inte riskera. Det fick räcka så!


Jackie med ett blodpudding-o-köttbullspreparerat märgben. Hon brukar
förfölja mig med det i munnen, ser ut som en strut som sticker ut, för
att inte Danica ska knycka det av henne. Ser så söt ut, men jag har inte
lyckats ha kameran nära när det har hänt. Jobbar vidare i frågan!


Danica på gårdagens kvällis till Axelsvik. Kallt, men vackert!


Från den här stenhöjden, fick Danica för sig att hon skulle hoppa, rätt
ut på vägen. Jisses, trodde hon skulle bryta benen av sig, för den är
hög!


Isen jobbar en ojämn kamp mot tinandet!


Vackert med solreflexer i "vattenpölarna"


Danica och Senna har dragkamp om en nalle. Danica som tidigare
varit den lugnaste av dem alla inomhus, har nu vänt och är komplett
sjövild. Dock är det positivt att hon numera gärna leker med sina
syskon också, utan att ha hål på skinnet på dem! (ler ironiskt)

2011-05-02
Så har vi då redan kommit in i Maj! Allt är tidigt, föret försvann fort från isar och skoterleder, nu är nästan all snö borta, och Kalix älven har inte gått så tidigt sedan 1910! Tror det var den 28/4 den drog hädan... Själv gick jag ut på altan för att skotta snö, två dagar innan Valborgs, bara för att inse att det fanns inget att skotta bort! Det lilla som låg var så poröst, så det sladdade Danica bort! När jag stod där och tittade ut över våra domäner (ler), insåg jag att det var väldigt lite snö generellt. I princip bara takraset på norr-sidan, från inglasningen, är det som ligger i hög. Inte ens särskilt blött på gården. Oj, oj, jämför man med i fjol är det sjukt tidigt! Så i fredags hade vi lite premiär-lek på gården, och ännu mer på lördag och söndag. Oj, så både ungarna och jag gillar det! Man blir rätt trött också! Jag kombinerar klicker-träning och bus med boll mm. Funkade för alla utom Jackie, men hon är så fokuserad på sin boll, så vi får träna in klicker vid annat tillfälle. Har även tagit fram ett litet hinder, som jag ska börja nöta in. Vann en Agillity-bok på en Tradera-auktion, som borde komma i dagarna, så där hoppas jag på tips till att bygga lite hinder. Har lite tips sen tidigare också, så det blir nog bra. Allt för omväxlingen!

Jag har läst en bra bok av Memea Mohlin under helgen; "Hur får jag hunden att..." Mycket tankar som "självklart, varför har jag inte tänkt på det?!" och been there, done that, samt lite utveckling och vidareutveckling blev det. Väldigt lite var helt nytt, men det blev en bra kick i rumpan, och på kvällis testade vi en del igår. Funkade! Boken var lätt-läst, och mesta delen av den sög jag i mig under den fantastiskt (o)spännande VM-premiären i hockey, där Sverige fick stryk av Norge för första gången i historien! Suck!


Husses täcke har ramlat ner lite på golvet, vilket uppskattas av Niki


Kickan har slocknat i fåtöljen


Go-tassarna i kors


Lill-Jackie på rygg i min fotände av soffan


Danica har somnat och gömmer sig under svansen


Låt mig va i fred!


Underbara lilla skogsrå!



Jackie tycker inte att hon är stor, så då alla platser i soffan var upp-
tagna, klättrade hon helt självklart upp i husses famn!


Pirellis favoritplats = på fönsterbrädan med "överhänget" ut över
soffans ryggstöd. Tur hon inte väger mer än 33 kg, vår lilla kattunge!


Skönt!


Go-tassarna


Slocknat på mattes hundbok (Hur får jag hunden att... - Memea Mohlin)


Trött... zzz zzz Låt mig vara! zzz zzz...