Fästing-eländen!
2012-05-28
Igår var jag och mamma och promenerade i skogen på Frevis med Danica och Niki. När vi kom hem och jag skulle släppa ut dem ur bilen, såg jag en fläskigt stor (för att vara krypande) fästing i Danicas ansikte! Usch, tvi, blä, urkel, usch! Var våra myggor verkligen tvungna att berätta för dem att Norrbotten är ett paradis?! Hellre en miljard jobbiga myggor, än en enda vidrig fästing! De är ju inte bara äckliga och har ett äckligt förfaringssätt när de ska kalasa på lite mat, utan sprider ju en mängd jobbiga sjukdomar också. Vi plockade 2 fästingar på hundarna i fjol, så vi får väl hoppas att de inte har ökat i antal och blivit jätte-många i år heller! Förlåt vänner i södra Sverige, men ni får gärna behålla dessa monster! Har även läst om att den bruna hundfästingen börjat komma till Sverige. Den är ännu vidrigare än de vi redan har, men tack och lov har den ännu bara påträffats i Skåne! Hoppas verkligen den utrotas i tid!!!
Jackie hade två urtikaria-bulor på nosen i lördags, men peppar, peppar, sen har jag inte sett något. Måste väl dock ändå tyda på att det inte är maten hon reagerar på, eftersom hon ätit samma mat i princip hela vintern... Tror snarast det är något luftburet, eller något hon far och undersöker utomhus, som hon inte borde undersöka... Bara hålla tummarna och hålla koll, så jag inte släpper det till samma djupa nasala pyodermi hon fick i höstas. Vill gärna slippa både antibiotika och kortison!
I lördags blev fåren klippta! Skönt att ha det gjort! Emma, Robban, Rut och mamma var här och hjälpte till. Som vanligt såg jag till att klippa klövarna medan fårklippar-Jörgen hade dem sittandes på rumpan.
Det sägs att det var morsdag igår. En lite konstig dag om man tänker efter. Om jag gratulerar mamma på morsdag, blir det ju ungefär som att klappa sig själv på axeln och säga "grattis för att du fått dras med mig i så här många år!" Mamma är min bästis, och jag älskar henne varje dag. Hon skrattade själv åt det, och sa att jag inte fick köpa någon morsdagsblomma till henne, för det hade hon gjort själv! Hmmm... kan det tolkas till att hon inte tyckt att det varit så anskrämligt att dras med mig ändå?! Om hon gratulerar sig själv på morsdag menar jag, för man kan väl ändå inte gratulera sig själv till något man inte tycker om?! (ler) Nåväl, mamma köpte även en marsipan-tårta, bara för att det är så jäkla gott, så inte ens en tårta behövde jag göra! Får göra en nån annan gång, bara för att det är så gott!
Nu återstår bara en data-träff på hundsjukvården den här terminen, och då står test-tenta på schemat. Senaste träffen, förra tisdag, hade mina hjärnceller tagit semester, och jag betedde mig som om jag inte hade läst något alls under det senaste läsåret. Pinsamt var det! Tisdag den 11/9 står riktig tenta för första halvan, dvs ca 1000 A4-stenciler, på schemat. I övrigt återstår ett år, och det är jag glad över. Den här kursen är så intressant att jag inte vill att den ska ta slut! Har så mycket trevligt med mina kursare och vi lär oss så mycket av varandra också!
I fredags provade jag Halti-nosgrimma för första gången. Funkade hur bra som helst på både Jackie och Pirelli, som gick helt lugnt och utan att stressa som vanligt i kopplet. Niki gick klart lugnare, men självklart var min stukade harpalt inte helt lugn vid första försöket ändå, men klart åt rätt håll! I lördags testade jag även på Kickan, och det var tok-stor skillnad mot tidigare! Visst tenderar hon att dra ut i kopplet bra mycket oftare än övriga, men jämfört med hur hon varit tidigare så var det helt underbart att gå med henne! På Danica testade jag Halti-sele, och det funkade också toppen. Testade densamma på Pirelli igår, och även på henne funkade det! Jag har tidigare sett såna hjälpmedel som nederlag och bevis på att min egen träning inte funkat som jag hoppats. Men efter att ha sett en jätte-duktig kursare till mig lägga ut bilder på facebook med halti på sina hundar, då insåg jag att det inte var något nederlag utan som hon sa med sin kloka utläggning : - Nej, det är inte ett nederlag, bara en liten genväg!
Det lät jätte-bra tycker jag! Jag kommer givetvis fortsätta att träna på att försöka få dem att gå fint utan hjläpmedel, men min stackars rygg är väldigt glad över att ha fått hjälp!
Den här underbara bilden har jag "knyckt" (fast ägaren vet om det!)
av min klasskompis Anneli. Jag kunde inte låta bli, för jag blev totalt
såld när jag såg den. En promenad med hennes vita schäfer-tjejer
och sonen i dragkärra; klart en förening av nytta och nöje!
Direkt solstolen kom på plats i rastgården, intog Jackie sin tron!
Vet inte, men jag hade planerat den till mig själv...
Förövrigt syns en röd badbalja i bakgrunden; Ö&B har nu fått hem nya
"sandlådor" (som de kallar dem) som passar perfekt att ha till hundarna
till att leka i och kyla av sig i - rekommenderas!
Igår var jag och mamma och promenerade i skogen på Frevis med Danica och Niki. När vi kom hem och jag skulle släppa ut dem ur bilen, såg jag en fläskigt stor (för att vara krypande) fästing i Danicas ansikte! Usch, tvi, blä, urkel, usch! Var våra myggor verkligen tvungna att berätta för dem att Norrbotten är ett paradis?! Hellre en miljard jobbiga myggor, än en enda vidrig fästing! De är ju inte bara äckliga och har ett äckligt förfaringssätt när de ska kalasa på lite mat, utan sprider ju en mängd jobbiga sjukdomar också. Vi plockade 2 fästingar på hundarna i fjol, så vi får väl hoppas att de inte har ökat i antal och blivit jätte-många i år heller! Förlåt vänner i södra Sverige, men ni får gärna behålla dessa monster! Har även läst om att den bruna hundfästingen börjat komma till Sverige. Den är ännu vidrigare än de vi redan har, men tack och lov har den ännu bara påträffats i Skåne! Hoppas verkligen den utrotas i tid!!!
Jackie hade två urtikaria-bulor på nosen i lördags, men peppar, peppar, sen har jag inte sett något. Måste väl dock ändå tyda på att det inte är maten hon reagerar på, eftersom hon ätit samma mat i princip hela vintern... Tror snarast det är något luftburet, eller något hon far och undersöker utomhus, som hon inte borde undersöka... Bara hålla tummarna och hålla koll, så jag inte släpper det till samma djupa nasala pyodermi hon fick i höstas. Vill gärna slippa både antibiotika och kortison!
I lördags blev fåren klippta! Skönt att ha det gjort! Emma, Robban, Rut och mamma var här och hjälpte till. Som vanligt såg jag till att klippa klövarna medan fårklippar-Jörgen hade dem sittandes på rumpan.
Det sägs att det var morsdag igår. En lite konstig dag om man tänker efter. Om jag gratulerar mamma på morsdag, blir det ju ungefär som att klappa sig själv på axeln och säga "grattis för att du fått dras med mig i så här många år!" Mamma är min bästis, och jag älskar henne varje dag. Hon skrattade själv åt det, och sa att jag inte fick köpa någon morsdagsblomma till henne, för det hade hon gjort själv! Hmmm... kan det tolkas till att hon inte tyckt att det varit så anskrämligt att dras med mig ändå?! Om hon gratulerar sig själv på morsdag menar jag, för man kan väl ändå inte gratulera sig själv till något man inte tycker om?! (ler) Nåväl, mamma köpte även en marsipan-tårta, bara för att det är så jäkla gott, så inte ens en tårta behövde jag göra! Får göra en nån annan gång, bara för att det är så gott!
Nu återstår bara en data-träff på hundsjukvården den här terminen, och då står test-tenta på schemat. Senaste träffen, förra tisdag, hade mina hjärnceller tagit semester, och jag betedde mig som om jag inte hade läst något alls under det senaste läsåret. Pinsamt var det! Tisdag den 11/9 står riktig tenta för första halvan, dvs ca 1000 A4-stenciler, på schemat. I övrigt återstår ett år, och det är jag glad över. Den här kursen är så intressant att jag inte vill att den ska ta slut! Har så mycket trevligt med mina kursare och vi lär oss så mycket av varandra också!
I fredags provade jag Halti-nosgrimma för första gången. Funkade hur bra som helst på både Jackie och Pirelli, som gick helt lugnt och utan att stressa som vanligt i kopplet. Niki gick klart lugnare, men självklart var min stukade harpalt inte helt lugn vid första försöket ändå, men klart åt rätt håll! I lördags testade jag även på Kickan, och det var tok-stor skillnad mot tidigare! Visst tenderar hon att dra ut i kopplet bra mycket oftare än övriga, men jämfört med hur hon varit tidigare så var det helt underbart att gå med henne! På Danica testade jag Halti-sele, och det funkade också toppen. Testade densamma på Pirelli igår, och även på henne funkade det! Jag har tidigare sett såna hjälpmedel som nederlag och bevis på att min egen träning inte funkat som jag hoppats. Men efter att ha sett en jätte-duktig kursare till mig lägga ut bilder på facebook med halti på sina hundar, då insåg jag att det inte var något nederlag utan som hon sa med sin kloka utläggning : - Nej, det är inte ett nederlag, bara en liten genväg!
Det lät jätte-bra tycker jag! Jag kommer givetvis fortsätta att träna på att försöka få dem att gå fint utan hjläpmedel, men min stackars rygg är väldigt glad över att ha fått hjälp!
Den här underbara bilden har jag "knyckt" (fast ägaren vet om det!)
av min klasskompis Anneli. Jag kunde inte låta bli, för jag blev totalt
såld när jag såg den. En promenad med hennes vita schäfer-tjejer
och sonen i dragkärra; klart en förening av nytta och nöje!
Direkt solstolen kom på plats i rastgården, intog Jackie sin tron!
Vet inte, men jag hade planerat den till mig själv...
Förövrigt syns en röd badbalja i bakgrunden; Ö&B har nu fått hem nya
"sandlådor" (som de kallar dem) som passar perfekt att ha till hundarna
till att leka i och kyla av sig i - rekommenderas!
Nya familjemedlemmar!
2012-05-17
Igår var det på dagen ett år sedan vår älskade Pricken promenerade över regnbågsbron, och saknaden efter honom är fortfarande enorm. Jag inbillar mig fortfarande att jag hör honom jama ibland...
Utan att ha tänkt på det, blev det genast ett trevligare skimmer över en annars svart dag i historien, då mamma påminde mig för ett tag sen att det börjar vara dags att fixa en ny kanin till Robert. Våran Lill-Janne dog ju i vintras, och även om alla våra djur så klart är gemensamma, så var det något av Roberts hjärteprojekt och han som engagerade sig mest. Så igår kom jag mig för att kolla av blocket, och hittade givetvis massor av sötnosar. Dock var jag helt inne på att vi helst skulle ha en vuxen kanin som var van att vara ute. Inte bara för ute-vanan, utan även för att det liksom med hundar och andra djur alltid är ett så mycket större intresse på bäbisar. Jag tycker inte att man begått något fel för att man blivit stor!
Rätt snabbt hittade jag två tjejer i Överkalix, 1-åriga systrar (Lejonhuvade dvärgkaniner) som såldes inklusive bur. Jag ringde på annonsen, och fick prata med en jätte-trevlig karl. Det visade sig att kaninerna haft ett jätte-bra hem, men att barnbarnen som egentligen ägde kaninerna, hade flyttat till Luleå. Jag fick förtroende direkt, och mamma och pappa ställde så klart upp direkt! (som alltid!) och givetvis slutade det också med att vi fick kaninerna och buren av dem. Till Robert sa vi inte ett ord.
När de kom hem med tjejerna, låg Robert och sov på soffan (slutkörd av alla garage-timmar), så jag väckte honom och ljög att han skulle komma och bära en hylla som mamma varit och hämtat åt mig. Sur som ättika vandrade han upp, och förkunnade att vi inte hade nån plats för hyllan. Jag spedde på och sa att den kunde väl stå i garaget till jag hade gjort plats! Ännu surare, ny-vaken och små-grinig, kom han ut och tittade motvilligt in i Citran. Efteråt har han berättat att han blev alldeles ställd, att det tog ett tag innan han fattade att det inte bara var en bur, och sen han väl fattat att det var en kanin blev han upplyst om att det var två. Först var han tveksam varför det var två, men sen han väl landat tyckte han det var jätte-bra! Vi hade tidigare pratat om att köpa en kompis till Lill-Janne, men fick då lära oss att det inte är så lätt att få kaniner att vilja ha en kompis, att det lätt blir slagsmål. I så fall ska man ha haft ihop dem från början.
Dessa tjejer är alltså systrar, men man tog den bruna tjejen först och någon vecka senare den grå. Det hade blivit en rejäl fight först, men sedan de rett ut rangordningen har det fungerat jätte-bra!
Som vanligt valde vi namn med race-anknytning efter storheter och personer vi tycker om, så numera går brudarna under namnen Pia och Michele. Pia är en underbar vän i Örebre och Michele kan vi knyta till både Michele Mouton (stor rally-kvinna på 80-talet, åkte bl a VM) och även favorit-däckmärket Michelin.
Tjejerna var jätte-rädda efter färden till nya hemmet, så klart. Så vi har främst fått dem på plats, en lite provisorisk plats till gräset kommit igång och börjat växa, samt gett dem mat och grejor. Vi får ta kontakten i sakta mak, så de får vänja sig med sina nya omgivningar.
Kusin-Linnea skrattade och tyckte att det blir lämpliga tjejer till hennes Ludde (samma ras som tjejerna), men Robert sa stopp, inga bäbisar här inte! (ler)
På hundfronten är det mesta som vanligt. Väntar på att Kickan, Niki och Pirelli ska börja löpa, för hormonerna flödar fritt här på Egnahemsvägen!
I skrivande stund har Jackie precis klättrat upp på skrivbordsstolen bakom mig. Blev tydligen lite matte-sjuk...
Lev å må!
Michele, nya buren står bara provisoriskt på en lugn plats vid garaget.
Vi kommer att flytta buren till en gräsplätt, så snart gräset kommit
igång och börjat växa.
Pia, lilla räddharen. Inte lika kavat som Michele som raskt sprang
ner till burens undervåning
Fina buren som följde med. Bilden tillhör gamla ägarna, Göran &
Christina, men den var så fin så jag lånar den för att visa.
Igår var det på dagen ett år sedan vår älskade Pricken promenerade över regnbågsbron, och saknaden efter honom är fortfarande enorm. Jag inbillar mig fortfarande att jag hör honom jama ibland...
Utan att ha tänkt på det, blev det genast ett trevligare skimmer över en annars svart dag i historien, då mamma påminde mig för ett tag sen att det börjar vara dags att fixa en ny kanin till Robert. Våran Lill-Janne dog ju i vintras, och även om alla våra djur så klart är gemensamma, så var det något av Roberts hjärteprojekt och han som engagerade sig mest. Så igår kom jag mig för att kolla av blocket, och hittade givetvis massor av sötnosar. Dock var jag helt inne på att vi helst skulle ha en vuxen kanin som var van att vara ute. Inte bara för ute-vanan, utan även för att det liksom med hundar och andra djur alltid är ett så mycket större intresse på bäbisar. Jag tycker inte att man begått något fel för att man blivit stor!
Rätt snabbt hittade jag två tjejer i Överkalix, 1-åriga systrar (Lejonhuvade dvärgkaniner) som såldes inklusive bur. Jag ringde på annonsen, och fick prata med en jätte-trevlig karl. Det visade sig att kaninerna haft ett jätte-bra hem, men att barnbarnen som egentligen ägde kaninerna, hade flyttat till Luleå. Jag fick förtroende direkt, och mamma och pappa ställde så klart upp direkt! (som alltid!) och givetvis slutade det också med att vi fick kaninerna och buren av dem. Till Robert sa vi inte ett ord.
När de kom hem med tjejerna, låg Robert och sov på soffan (slutkörd av alla garage-timmar), så jag väckte honom och ljög att han skulle komma och bära en hylla som mamma varit och hämtat åt mig. Sur som ättika vandrade han upp, och förkunnade att vi inte hade nån plats för hyllan. Jag spedde på och sa att den kunde väl stå i garaget till jag hade gjort plats! Ännu surare, ny-vaken och små-grinig, kom han ut och tittade motvilligt in i Citran. Efteråt har han berättat att han blev alldeles ställd, att det tog ett tag innan han fattade att det inte bara var en bur, och sen han väl fattat att det var en kanin blev han upplyst om att det var två. Först var han tveksam varför det var två, men sen han väl landat tyckte han det var jätte-bra! Vi hade tidigare pratat om att köpa en kompis till Lill-Janne, men fick då lära oss att det inte är så lätt att få kaniner att vilja ha en kompis, att det lätt blir slagsmål. I så fall ska man ha haft ihop dem från början.
Dessa tjejer är alltså systrar, men man tog den bruna tjejen först och någon vecka senare den grå. Det hade blivit en rejäl fight först, men sedan de rett ut rangordningen har det fungerat jätte-bra!
Som vanligt valde vi namn med race-anknytning efter storheter och personer vi tycker om, så numera går brudarna under namnen Pia och Michele. Pia är en underbar vän i Örebre och Michele kan vi knyta till både Michele Mouton (stor rally-kvinna på 80-talet, åkte bl a VM) och även favorit-däckmärket Michelin.
Tjejerna var jätte-rädda efter färden till nya hemmet, så klart. Så vi har främst fått dem på plats, en lite provisorisk plats till gräset kommit igång och börjat växa, samt gett dem mat och grejor. Vi får ta kontakten i sakta mak, så de får vänja sig med sina nya omgivningar.
Kusin-Linnea skrattade och tyckte att det blir lämpliga tjejer till hennes Ludde (samma ras som tjejerna), men Robert sa stopp, inga bäbisar här inte! (ler)
På hundfronten är det mesta som vanligt. Väntar på att Kickan, Niki och Pirelli ska börja löpa, för hormonerna flödar fritt här på Egnahemsvägen!
I skrivande stund har Jackie precis klättrat upp på skrivbordsstolen bakom mig. Blev tydligen lite matte-sjuk...
Lev å må!
Michele, nya buren står bara provisoriskt på en lugn plats vid garaget.
Vi kommer att flytta buren till en gräsplätt, så snart gräset kommit
igång och börjat växa.
Pia, lilla räddharen. Inte lika kavat som Michele som raskt sprang
ner till burens undervåning
Fina buren som följde med. Bilden tillhör gamla ägarna, Göran &
Christina, men den var så fin så jag lånar den för att visa.
Bloggen sparad för framtiden!
2012-05-02
Det är inte klokt hur tiden springer! Ok, att tiden går fort när det är sommar, för att man helst vill pausa tiden extra mycket då, men nu har den sprungit förbi hela vintern, och vi är redan inne i Maj!
Det har varit dåligt med uppdateringar för mig ett tag nu, men i gengäld har jag varit desto bättre att uppdatera motorbloggen med Amazon-bygget. Som en liten dåres försvarstal...
Jag har i alla fall idag slutfört något som gnagt mitt samvete en längre period; jag har nämligen kopierat min egen blogg med all text och alla bilder, och gjort ett word-dokument av det så jag kan få ut och spara i pappersformat. Från början var det en god bit över 800 sidor, men nu har jag redigerat ner det till ca 350 sidor! Fick krympa lite bilder... I synnerhet är det början av bloggen, när jag så flitigt dokumenterade valparnas utveckling från tjuvparning till flytt, som jag är extra rädd om, men överhuvudtaget är det ju en "dagbok" att vara rädd om. Har allt haft en riktig nostalgitripp redan nu!
Jag har provat cykla med springer på min bockstyrade cykel. Det var ingen bra idé, alldeles för vingligt. Sen är jag ju lite inne på att det är svårt att hålla ett lagom tempo för hundarna med en 2-hjulig cykel också. Så jag fick Robert att montera springern på min 4-hjuliga sparkcykel istället, funkar låååångt över förväntan! Varför kom jag inte på detta redan förra sommaren?! Jag kör inga långa rundor, utan låter mer bara trollen rasa av sig lite energi. Är ganska restriktiv med att springa på asfalt, för jag är så rädd att någon ska förstöra sina leder!
Danica är inte överförtjust i att sitta fast i en sele, men det går framåt!
Danica och Niki myser på kökssoffan
Niki livsnjutare!
Jackie och Pirelli myser på rumssoffan
Utsikt från mitt kontor; Niki och Danica
Det är inte klokt hur tiden springer! Ok, att tiden går fort när det är sommar, för att man helst vill pausa tiden extra mycket då, men nu har den sprungit förbi hela vintern, och vi är redan inne i Maj!
Det har varit dåligt med uppdateringar för mig ett tag nu, men i gengäld har jag varit desto bättre att uppdatera motorbloggen med Amazon-bygget. Som en liten dåres försvarstal...
Jag har i alla fall idag slutfört något som gnagt mitt samvete en längre period; jag har nämligen kopierat min egen blogg med all text och alla bilder, och gjort ett word-dokument av det så jag kan få ut och spara i pappersformat. Från början var det en god bit över 800 sidor, men nu har jag redigerat ner det till ca 350 sidor! Fick krympa lite bilder... I synnerhet är det början av bloggen, när jag så flitigt dokumenterade valparnas utveckling från tjuvparning till flytt, som jag är extra rädd om, men överhuvudtaget är det ju en "dagbok" att vara rädd om. Har allt haft en riktig nostalgitripp redan nu!
Jag har provat cykla med springer på min bockstyrade cykel. Det var ingen bra idé, alldeles för vingligt. Sen är jag ju lite inne på att det är svårt att hålla ett lagom tempo för hundarna med en 2-hjulig cykel också. Så jag fick Robert att montera springern på min 4-hjuliga sparkcykel istället, funkar låååångt över förväntan! Varför kom jag inte på detta redan förra sommaren?! Jag kör inga långa rundor, utan låter mer bara trollen rasa av sig lite energi. Är ganska restriktiv med att springa på asfalt, för jag är så rädd att någon ska förstöra sina leder!
Danica är inte överförtjust i att sitta fast i en sele, men det går framåt!
Danica och Niki myser på kökssoffan
Niki livsnjutare!
Jackie och Pirelli myser på rumssoffan
Utsikt från mitt kontor; Niki och Danica
