Dag 10 - Kickan piggare!
2010-02-12
Trollungarna växer så det knakar, och man ser det t o m fast man umgås med dem nästan 100% av tiden! Sötare och sötare för varje dag, eller åtminstone har varje dag sin charm. Alltid nåt nytt, nån färg som framträder mer, nåt öra som vecklas ut, etc. Ikväll är det dags för vägning igen, och täckbyte i lådan. Nu börjar det märkas att det händer saker i elvornas magar, för nu hinner inte Kickan hålla undan allt utan det hamnar på underlaget tillsammans med Kickans flytningar. Men vi har både reservtäcke, tvättmaskin och torktumlare, så vi kör vidare på mysfaktorn med täcke i lådan! Enda problemet är att vissa trollungar fått för sig att krypa in i påslakanet, så man får se sig för var man sätter ner sina tentakler i lådan!
Några troll har börjat visa tendenser att få lite längre päls, om det nu inte är önsketänkande från min sida att de ska bli lik sin far... (ler) Men när solen lös in genom fönstret i sovrummet, och strålarna nådde krabaterna i sin låda, var det inte utan att det såg ut så!
Igår började jag uppleva att Kickans andning försämrades än mer, något piggare efter kalktabletterna, men ändå hyffsat påverkad. Ringde jour-veterinär igen, och hon bad mig komma upp för provtagning för säkerhetsskull. Sagt och gjort, så mamma fick komma ner och vara "barnvakt" medan jag tog båda de stora hulliganerna med mig till Kalix. Väl där så var alla veterninärer hur gulliga som helst (Kajsa, Siv och Kristina) och när det drog ut på tiden för oss att komma in, stuvade man om i både rum och mellan veterinärer. Så vi hade två veterinärer som pysslade om oss, både Kajsa och Siv.
Infektionsprovet var helt u.a, och kalkprovet visade inte på något speciellt lågt värde. Men enligt Kajsa fanns det lite luriga tikar som kunde visa symptom på kalkbrist, utan att proverna sa detsamma. Så hon ville ändå ge Kickan calcium i droppform. Hon var väldigt noga med att sitta med hela tiden och lyssna på Kickans hjärta, för tydligen fanns risk för arytmier på hjärtat när man går in med kalk direkt i blodet. Men det var inga problem med Kickan; skönt!!! Med körtid blev vi borta nästan 2,5 timmar, så det var hungriga små troll när vi kom hem! Men nu var Kickan mycket lugnare i andningen, och hade myckt lättare att slå sig till ro och t o m sova medan valparna åt. Något som inte inträffat tidigare, i alla fall så att vi har sett det. Hon var inte heller riktigt lika extrem på att följa efter mig, utan kunde ligga nån stund i lådan utan att jag satt utmed. Likadant idag, och hon väljer själv att vara mer i lådan, utan att jag behöver uppmuntra henne; skönt!!!
Jag började fundera lite på det jag skrev om igår, att man kan känna sig lite ensam som djurägare. Inte så konstigt egentligen, för jämför man med hur det är för människor, så saknar ju i princip djuren skyddsnät från samhället. Det är ju knappt så de djur som far illa, får någon hjälp av utomstående. Man ställer egentligen väl så höga krav på veterinärer som praktiserar som "allmän-veterinärer", dvs har hand om allt från katter till kor (typ!), och dessutom önskar man många gånger att de ska kunna ställa diagnos via telefon...
Ingen är mer intresserad av att våra djur ska må bra, än vi själva, och som samhället fungerar ställer det krav på oss djurägare om att förkovra oss så till den grad att vi näst intill kan ställa diagnos på våra egna djur. Inte undra på att man känner sig lite "ensam" då...
En piggare Kickan, vilar i mattes fåtölj (som vi lånat av "morfar")
Mys i valpfabriken!
Sover gott bland mammas tassar!
Trollungarna växer så det knakar, och man ser det t o m fast man umgås med dem nästan 100% av tiden! Sötare och sötare för varje dag, eller åtminstone har varje dag sin charm. Alltid nåt nytt, nån färg som framträder mer, nåt öra som vecklas ut, etc. Ikväll är det dags för vägning igen, och täckbyte i lådan. Nu börjar det märkas att det händer saker i elvornas magar, för nu hinner inte Kickan hålla undan allt utan det hamnar på underlaget tillsammans med Kickans flytningar. Men vi har både reservtäcke, tvättmaskin och torktumlare, så vi kör vidare på mysfaktorn med täcke i lådan! Enda problemet är att vissa trollungar fått för sig att krypa in i påslakanet, så man får se sig för var man sätter ner sina tentakler i lådan!
Några troll har börjat visa tendenser att få lite längre päls, om det nu inte är önsketänkande från min sida att de ska bli lik sin far... (ler) Men när solen lös in genom fönstret i sovrummet, och strålarna nådde krabaterna i sin låda, var det inte utan att det såg ut så!
Igår började jag uppleva att Kickans andning försämrades än mer, något piggare efter kalktabletterna, men ändå hyffsat påverkad. Ringde jour-veterinär igen, och hon bad mig komma upp för provtagning för säkerhetsskull. Sagt och gjort, så mamma fick komma ner och vara "barnvakt" medan jag tog båda de stora hulliganerna med mig till Kalix. Väl där så var alla veterninärer hur gulliga som helst (Kajsa, Siv och Kristina) och när det drog ut på tiden för oss att komma in, stuvade man om i både rum och mellan veterinärer. Så vi hade två veterinärer som pysslade om oss, både Kajsa och Siv.
Infektionsprovet var helt u.a, och kalkprovet visade inte på något speciellt lågt värde. Men enligt Kajsa fanns det lite luriga tikar som kunde visa symptom på kalkbrist, utan att proverna sa detsamma. Så hon ville ändå ge Kickan calcium i droppform. Hon var väldigt noga med att sitta med hela tiden och lyssna på Kickans hjärta, för tydligen fanns risk för arytmier på hjärtat när man går in med kalk direkt i blodet. Men det var inga problem med Kickan; skönt!!! Med körtid blev vi borta nästan 2,5 timmar, så det var hungriga små troll när vi kom hem! Men nu var Kickan mycket lugnare i andningen, och hade myckt lättare att slå sig till ro och t o m sova medan valparna åt. Något som inte inträffat tidigare, i alla fall så att vi har sett det. Hon var inte heller riktigt lika extrem på att följa efter mig, utan kunde ligga nån stund i lådan utan att jag satt utmed. Likadant idag, och hon väljer själv att vara mer i lådan, utan att jag behöver uppmuntra henne; skönt!!!
Jag började fundera lite på det jag skrev om igår, att man kan känna sig lite ensam som djurägare. Inte så konstigt egentligen, för jämför man med hur det är för människor, så saknar ju i princip djuren skyddsnät från samhället. Det är ju knappt så de djur som far illa, får någon hjälp av utomstående. Man ställer egentligen väl så höga krav på veterinärer som praktiserar som "allmän-veterinärer", dvs har hand om allt från katter till kor (typ!), och dessutom önskar man många gånger att de ska kunna ställa diagnos via telefon...
Ingen är mer intresserad av att våra djur ska må bra, än vi själva, och som samhället fungerar ställer det krav på oss djurägare om att förkovra oss så till den grad att vi näst intill kan ställa diagnos på våra egna djur. Inte undra på att man känner sig lite "ensam" då...
En piggare Kickan, vilar i mattes fåtölj (som vi lånat av "morfar")
Mys i valpfabriken!
Sover gott bland mammas tassar!
Kommentarer
Trackback
