9 dagar
2010-02-11
Jag vet att jag är, och känner mig också som en väldigt lyckligt lottad människa, med ett så enormt kontaktnät över hela vårt land, och så många fina kompisar. Främst tack vare sporten av alla sporter; Bilsport! Men ändå inser man ibland att man ändå är ensam i sina stunder. Men inte ensam med ordet menat som utan vänner, utan... Tja, hur ska jag förklara vad jag menar när jag knappt begriper det själv. Jag berättar istället :
Kickan har varit väldigt flåsig sedan sista veckorna av sin dräktighet, vilket inte är svårt att förstå med tanke på den enorma mage hon fick dras med (101 cm runt midjan kvällen före valparna kom!). Hon fortsatte att vara flåsig sedan valparna kommit, och det kunde man ju förstå vilken pärs det måste varit att klämma fram 13 ungar, och sedan att ta hand om 11 stycken. Men ju fler dagar som gått, och andningen inte lugnat sig nämnvärt, har jag blivit mer och mer orolig. Då en valp blev förstoppad i tisdags och jag kontaktade veterinär, frågade jag även om detta med Kickans andning. Hon trodde dock på min initiala teori, angående stress. Något lugnad lät jag saken bero lite, men fortfarande gnagandes i bakhuvudet. Jag hade även funderingar på hur länge tikarna ska ha en flytning efter valparna kommit, och satte mig därför att läsa på i Valpningsboken. På flytningspunkten blev jag lugnad, då det tydligen fungerar så att när fostersäckarna släpper från livmodersväggen, efterlämnas ett sår. Ett sår som sedan blöder när livmodern drar ihop sig då alla ungar kommit ut. Ju fler ungar, desto fler sår, och i Kickans fall ska jag inte bli förvånad om det pågår upp till 5-6 veckor. Men så kom nästa punkt, och den punkten gällde "Eklampsi" eller "Mjölkfeber" som det också kallas. Ett tillstånd som obehandlat är dödligt, och som uppkommer till följd av kalkbrist. Det är vanligast hos små raser, men inte helt ovanligt även hos större raser som fött stora kullar. I boken pratade man om feber i samband med detta, men Kickan har hittills legat bra i temp. Då jag ändå var lite orolig för detta, fortsatte jag att söka på internet, och där var det en tjej som berättade att hennes hund varit flåsig och orolig. Hon hade då fått tips om att ge kalktillskott, och hade på så vis "motat Olle i grind". Jag ringde jour-veterinären och fick stöd i min oro, så Robert fick åka till Kalix och köpa Calcium-Saldoz. Det skulle jag ge igår och idag, för att ta ny kontakt i morgon. Jag tyckte mig se en liten bättring ungefär en timme efter hon fått tillskottet, men risk finns att det är önsketänkande. Idag är hon fortfarande flåsig, så vi får väl se... Orolig är man i alla fall, men samtidigt ska det ju till mer än "pjåsk" för att man ska ta henne från valparna och åka till veterinär... Förstår ni nu hur jag menar med "ensam"? Här står vi jag och Robert med vår oro, men på nåt vis är det upp till oss att ta reda på om det finns nån anledning till oron. Hur vi än väljer att göra, är det någon vi utsätter för risk, antingen Kickan eller valparna...
Men det känns skönt med Nina som ringer och kollar läget, så fort jag inte skött min lägesrapportering, antingen via bloggen eller SMS!!! (ler)
Igår kväll var det invägning igen, och de som hade lite oroande viktkurva vid föregående invägning, hade fått bättre fart på kurvan nu. De sladdar så klart efter de största i kullen, men det är ju inte annat att räkna med då även de måste hålla fart på sin viktkurva. Men de gasar säkert ikapp så småningom! Jag fortsätter i alla fall att vakta på deras plats vid "matbordet", och när de inte är så aktiva att ta tissen, tvingar jag i dem några droppar mjölkersättning. Då blir det fart på deras ätande!
Kunde inte låta bli att associera till den mest klassiska av alla filmer...
Livsnjutare!
Stolta och duktiga morsan!
Här är två exempel på ett "platt" öra och ett öra som börjat resa sig
i väntan på att hörseln ska komma igång. Så oerhört gulligt!
Jag vet att jag är, och känner mig också som en väldigt lyckligt lottad människa, med ett så enormt kontaktnät över hela vårt land, och så många fina kompisar. Främst tack vare sporten av alla sporter; Bilsport! Men ändå inser man ibland att man ändå är ensam i sina stunder. Men inte ensam med ordet menat som utan vänner, utan... Tja, hur ska jag förklara vad jag menar när jag knappt begriper det själv. Jag berättar istället :
Kickan har varit väldigt flåsig sedan sista veckorna av sin dräktighet, vilket inte är svårt att förstå med tanke på den enorma mage hon fick dras med (101 cm runt midjan kvällen före valparna kom!). Hon fortsatte att vara flåsig sedan valparna kommit, och det kunde man ju förstå vilken pärs det måste varit att klämma fram 13 ungar, och sedan att ta hand om 11 stycken. Men ju fler dagar som gått, och andningen inte lugnat sig nämnvärt, har jag blivit mer och mer orolig. Då en valp blev förstoppad i tisdags och jag kontaktade veterinär, frågade jag även om detta med Kickans andning. Hon trodde dock på min initiala teori, angående stress. Något lugnad lät jag saken bero lite, men fortfarande gnagandes i bakhuvudet. Jag hade även funderingar på hur länge tikarna ska ha en flytning efter valparna kommit, och satte mig därför att läsa på i Valpningsboken. På flytningspunkten blev jag lugnad, då det tydligen fungerar så att när fostersäckarna släpper från livmodersväggen, efterlämnas ett sår. Ett sår som sedan blöder när livmodern drar ihop sig då alla ungar kommit ut. Ju fler ungar, desto fler sår, och i Kickans fall ska jag inte bli förvånad om det pågår upp till 5-6 veckor. Men så kom nästa punkt, och den punkten gällde "Eklampsi" eller "Mjölkfeber" som det också kallas. Ett tillstånd som obehandlat är dödligt, och som uppkommer till följd av kalkbrist. Det är vanligast hos små raser, men inte helt ovanligt även hos större raser som fött stora kullar. I boken pratade man om feber i samband med detta, men Kickan har hittills legat bra i temp. Då jag ändå var lite orolig för detta, fortsatte jag att söka på internet, och där var det en tjej som berättade att hennes hund varit flåsig och orolig. Hon hade då fått tips om att ge kalktillskott, och hade på så vis "motat Olle i grind". Jag ringde jour-veterinären och fick stöd i min oro, så Robert fick åka till Kalix och köpa Calcium-Saldoz. Det skulle jag ge igår och idag, för att ta ny kontakt i morgon. Jag tyckte mig se en liten bättring ungefär en timme efter hon fått tillskottet, men risk finns att det är önsketänkande. Idag är hon fortfarande flåsig, så vi får väl se... Orolig är man i alla fall, men samtidigt ska det ju till mer än "pjåsk" för att man ska ta henne från valparna och åka till veterinär... Förstår ni nu hur jag menar med "ensam"? Här står vi jag och Robert med vår oro, men på nåt vis är det upp till oss att ta reda på om det finns nån anledning till oron. Hur vi än väljer att göra, är det någon vi utsätter för risk, antingen Kickan eller valparna...
Men det känns skönt med Nina som ringer och kollar läget, så fort jag inte skött min lägesrapportering, antingen via bloggen eller SMS!!! (ler)
Igår kväll var det invägning igen, och de som hade lite oroande viktkurva vid föregående invägning, hade fått bättre fart på kurvan nu. De sladdar så klart efter de största i kullen, men det är ju inte annat att räkna med då även de måste hålla fart på sin viktkurva. Men de gasar säkert ikapp så småningom! Jag fortsätter i alla fall att vakta på deras plats vid "matbordet", och när de inte är så aktiva att ta tissen, tvingar jag i dem några droppar mjölkersättning. Då blir det fart på deras ätande!
Kunde inte låta bli att associera till den mest klassiska av alla filmer...
Livsnjutare!
Stolta och duktiga morsan!
Här är två exempel på ett "platt" öra och ett öra som börjat resa sig
i väntan på att hörseln ska komma igång. Så oerhört gulligt!
Kommentarer
Trackback
