(K)Attribut till Pricken
2011-05-19
Igår var Erik-dagen, vilket brukar vara en ungefärlig början på aborr-fisket för min morfar som även heter Erik. Men i år, liksom i fjol var det betydligt tidigare start och fisket har nu pågått mer än en vecka. Men det är inte särskilt varmt ute, snarast lite små-kyligt, och senaste dagarna har det kommit en del regn, vilket gjort att det grönskar på rätt bra för årstiden.
Det finns en dikt som går ungefär så här :
- Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne!
Den här veckan har det varit ungefär tvärtom hos oss...
I söndags fyllde vår älskade Pricken 15 år. Så vi bakade en tårta till honom.
15-års tårtan
Orkade inte så mycket, men slickade lite grädde, samt lite sparad
hemma-gjord vaniljkräm som serverades i skål
Ute och spatserar lite försiktigt, och tuggar lite gräs
Måndag blev han jätte-sjuk och lämnade oss, med ett ofantligt stort svart hål av saknad! Många säger att "det var ju bara en katt", men Pricken var såååå mycket mer än "bara en katt". Jag har haft katt större delen av mitt liv, och älskat dem alla högt och de har alla varit speciella, men Pricken... Han var något utöver allt annat.
I husse och mattes säng, tillsammans med Lotus
Jackie funderar varför inte Pricken vill busa med henne, några timmar
innan han lämnade oss...
Håller hand med husse... Om man rörde i Prickens tassar, nöp han
alltid runt fingret som ett spädbarn gör. Något han fortsatte med ända
in till slutet, vårt kärleksbarn...
Mitt kattliv började så tidigt att jag inte minns annat. Det var katt-pojken som min finurliga fader gav namnet "Killirok". Han var svart och vit, minns inga detaljer, men han älskade att bada badkar! Helt normalt för en katt? Nja... Det började med att han ramlade i badkaret när pappa badade, men sen kom han på att han gillade det, och låtsades ramla flera gånger. Han ramlade från vår balkong på tredje våningen, när vi bodde på Lägergatan i Kalix, och lyckades landa in hos våra grannar som bodde under. Lång historia kort, så flyttade han till dem, när vi flyttade till Baskeri. Jag var då 4,5 år. Jag minns inte vid vilket tillfälle vi fick Sotis, men det var inte långt efter vi flyttat. Även han svart och vit. Kommer heller inte ihåg hur länge vi hade honom, men vi har haft otur med många pojk-katter, som blivit bortkörda av andra större katter. Troligen blev detta även Sotis öde. Därefter hade vi Murre, en stål-grå pojke. Medan vi ännu hade kvar Murre, fick vi även Frida, vår första tjej. Även Murre försvann för oss, men Frida blev kvar länge, innan även hon försvann. Men Frida kom tillbaka, enormt avmagrad och svag. Troligen hade hon jagat råttor och blivit instängd någonstans. Hon dog samma natt hon kom tillbaka. Därefter var vi utan katt några år, innan min morbror-Ola fick kattungar. Bland annat en hel-vit skapelse som jag övertalade mamma och pappa att skulle få flytta till oss. Han döpte jag till Volvo, och han var både stor och vacker. Men troligen kan han ha tagits av någon rovfågel, eftersom han såg ut som en hare och förmodligen hade svårt att gömma sig med sin kritvita färg. När Ola fick sin nästa kull, fick det bli en tjej igen, en Tjorven som vi hade kvar i många år, och hon blev även starten på en era med många kattungar i vår familj.
Tjorven var verkligen en tjorvig katt. Hennes första unge, Bjöörne, var ensam i sin kull. Troligen hade hon gott om mjölk och lite ont i sitt juver, så hon brukade lägga honom i pappas hand när pappa låg i sängen. Antagligen för att hon ville att pappa skulle hålla honom varm, medan hon fick vila. Det blev ett gäng ungar som Tjorven födde fram, och när hon skulle unga, ville hon ha mig sittande vid lådan. Vid ett tillfälle fick jag stanna hemma från skolan för att vara med henne. Jag gick då på högstadiet. I en av sina kullar fick Tjorven en svart tjej som döptes till Helmer. Vi trodde först att det var en kille, men dessutom döpte jag ungarna efter traktorer, och Helmer har vi alltid kallat pappas Hemek´ar. Helmer fick sedan också någon kull, osäker, men jag tror det bara blev tre kullar, varav två kullar med bara en unge i. Den första kullen har jag för mig att det var fyra ungar i, varav en var våran Pricken. Ännu en av dessa underbara svart-vita skapelser. Pricken var mest svart, men med ett ruter-format vitt fäls på halsen, samt några vita fjun på magen. Det här var runt den 15 Maj 1996, vi skulle åka till Tomelilla för rallycross SM-premiär i de dagarna. Helmer var jätte-tjorvig med sina ungar, och vid ett tillfälle drog hon iväg med hela gänget. Vi hittade snabbt en av pojkarna, han flyttade så småningom till en familj i Haparanda och döptes till Elvis av dem. Men efter några dagar hittade vi även Pricken och de andra syskonen. Redan innan de försvann, hade jag lyckats övertala Robert att Pricken skulle bli våran katt, som skulle flytta med oss när den dagen kom. Den dagen kom redan i Augusti, då vi flyttade till egen lägenhet i Boden. Ett litet avspår är att i Helmers andra kull, föddes Newton, en grå pojke som flyttade till Roberts kusin-Jonas. Newton var ofta hos oss i Boden, då Jonas ibland jobbade utomlands, och Pricken och Newton blev de bästa vänner.
Robert, som aldrig haft ett husdjur tidigare, föll direkt för Prickens charm, och de hade sina procedurer. Varje middag skulle Pricken sitta i Roberts famn, varje gång han gick på toa var det samma visa. Varje gång Robert skulle knyta arbetsskorna på morgonen, var det fullt bus med snörena. Varje kväll apporterade vi med flikar till mjölkpaket och "plingen", en lite obetydlig garnleksak som från början hade en pingla. Pinglan försvann fort, men den lilla dammiga saken kom Pricken jämt och bar på, och vi kallade den för plingen. Den finns kvar än...
Efter drygt ett halvår utökade vi familjen med vår älskade akita, Aki.
Prickens bästa vän, vår akita Aki, som lämnade oss den 13 Maj 2008
Det började med att Pricken gav Aki en lång reva på nosen. Sen tog det ungefär två veckor med ställningstagande och en hel del livade upptåg, innan de blev de bästa av vänner, för en livslång vänskap. Pricken brukade stå och dricka ur Akis skålställning, och det såg så gulligt ut, för han fick stå på bakbenen, stödd på frambenen så skulderbladen buktade ut på ryggen, för att nå. Men gott var det uppenbarligen!
För att få uppmärksamhet brukade Pricken ofta sitta på bokhyllan och peta ner saker, bara för att då visste han att någon åtminstone skulle bli arg på honom = uppmärksamhet!
Han älskade mitt långa hår, och ville gärna ligga på rygg i min famn, och dra i det med tassarna och klorna.
Med mattes hår...
När Pricken skulle fylla fyra år, i Mars 2000, utökades familjen med Lotus. En katt-flicka som mormors katt Molly fick i en kull om fyra katter. Robert skulle välja en pojke, och kom hem med kullens enda tjej! Även Lotus är svart och vit, men med betydligt mer vitt än Pricken. Det tog väldigt länge för Pricken att acceptera Lotus. Hon var ett riktigt busigt troll, och totalt orädd för allt.
Lotus, tjejen som det tog länge att acceptera, men som han senare
aldrig ville vara utan
Första nätterna fick vi ha henne i sele, för hon skulle helst sova på Aki, vilket inte alls uppskattades. Det tog ca 2 månader innan Pricken började bli sig själv igen, och acceptera det nya påhittet i familjen, och ännu längre innan han riktigt förlät Robert, som faktiskt var den som drog hem den där nya! Från att hela sitt liv ha legat på ett täcke i Roberts fotände av sängen, slutade han totalt med det när Lotus kom. Då började han sova hos mig, helst på mitt bröst. Vilket under en period fick mig att oroa mig för Bechterews, innan jag förstod att mina smärtor i muskelfästena vid bröstbenet hade en annan förklaring... En svart sådan! Men när Pricken och Lotus väl blev vänner, blev de oskiljaktiga och förblev så until the bitter end.
Pricken älskade att bada bastu, t o m när man kastade på för ånga.
Nån gång kunde han kliva ner till nedre laven, men aldrig att han var
rädd. Här har Senna gjort honom sällskap för en kort stund, tillsammans
med husse på lite eftervärme.
Alldeles i början sedan vi fått Lotus, fick Pricken sin första urinsten. Som tur var hade min mosters katt Emil just haft en sådan, så jag hade i alla fall hört talas om tillståndet, och det gick därför förhållandevis snabbt till vi upptäckte det och kontaktade veterinär. Men veterinären i Kalix var på jour-utryckning i Överkalix / Övertorneå med omnejd, så vi fick hoppa i bilen och åka till Gammelstad. Pricken var ordentligt dålig när vi kom fram, och det var stora mängder urin som kunde tappas ur honom när stenen var bortplockad. Han hade några episoder till, tror det var två eller tre gånger vi var tvungna att ta veterinär-hjälp, innan vi hittade ett bra foder som fungerade.
Då sa man att det var vanligt på kastrerade katter, och att det berodde på de kringelikrokar urinröret tar precis innan det kommer ut där det ska ut. Men nu har jag fått höra att det kan ha mycket att göra med stress, och lätt kan sammankopplas med att katterna utsätts för nya obekväma situationer, som exempelvis att det kommer ett nytt husdjur till familjen. Precis vad som hände i Prickens fall alltså!
När vi börjat få ordning på kisseriet, började magkrånglet. Första gången var vi i Linköping, och sov i vår Cheva van, utanför min morbrors hus. Vi var på väg till en tävling. Mitt i natten blev båda katterna oroliga och jamiga. Robert var ut i kalsonger, mitt i natten (tur det är mörkt i södern!) och gick med Pricken i koppel runt runt, och till slut fick han bajsa en onormalt stor och hård bajs-lort. Det var den första av ett helt gäng med förstoppningar. Vi uppsökte veterinär, och det visade sig att Lotus hade urinvägsinfektion och på Pricken syntes ju inget nu, utan hon trodde som vi att han varit förstoppad. Vi köpte på oss Microlax och Paraffinolja, något som vi sedan alltid haft redo i skåpet. Varje gång Pricken haft det jobbigt, har han sökt upp mig, så jag har fått hjälpa honom, med massage på magen och medikament. Vi har försökt leta det optimala fodret för honom, men det har aldrig varit några långvariga segerrop när man trott sig hittat något bra, utan ett evigt letande. Pricken har alltid varit tunn, gränsfall till mager, och alltid både sett ut och uppfört sig som en unge. Hela sitt liv, ända till slutet. För något år sedan började han kräkas allt oftare, och för ca ett år sedan hade vi honom på veterinärundersökning. Man kollade lite blodprov och grejor, men fann inget som var galet. Vi har fortsatt att söka foder han tycker om, och som kan ge honom mer hull, samtidigt som han inte skulle spy upp det. Men det finns inte mycket hjälp att få när man har problem med undervikt. Övervikt, då finns det flera olika foder och tips. På Djurmagazinet i Kalix fick jag till slut tipset om Katt-malt, vilket hjälpt oss en hel del, men inte hela vägen. Då hittade jag en annan näringspasta, Nurish-Um, som jag också försökt få i honom. Till saken hör att det var en väldigt kräsen katt, som har varit jätte-svår att få i exempelvis maskmedel. Men vi har kämpat. Kräkningarna fortsatte, och vår redan tunna kisse blev allt tunnare. Nu sista månaden, gav vi honom varannan dag av katt-malt och nurish-um, och kom på att om vi dessutom mosade bitarna i mjukmaten och blandade i extra vatten, då gick det mycket bättre. Sista veckan innan han dog, hittade jag en näringspasta med extremt mycket kalorier, Nutrical, men då var det redan för sent för vårt älskade lilla hjärta... Man grämer sig att man inte kommit på allt tidigare, men samtidigt är man ju bara människa, även om man är en människa som älskar sina djur utöver allt annat. Samtidigt så är jag benägen att tro att det kan ha varit något elakare som bodde i Prickens mage, så det är inte alls säkert att det hade hjälpt honom ändå. Men... Man går och grämer sig att man inte gjort en massa saker, fast vi ändå gjort så mycket med vår pojke. Förutom fjolårssäsongen då bussen var full av hundar, har Pricken varit med oss på alla tävlingar. Han älskade att åka buss.
I vår blå buss brukade han gå upp i min säng och skrika. Då ville han berätta för mig att jag varit vaken alldeles för länge, och faktiskt borde komma upp och sova med honom en stund.
I vår gula buss, skulle han ligga större delen av resorna i min famn, i kaptensstolen jag abonnerar på.
I Sorsele smet han ur bussen vid ett tillfälle, och vi hade fullt pådrag att söka honom. Vi ropade och ropade, och till slut hör vi hans jamande, som kom från under bussen. Men ingen katt syntes. Till slut hittade Robert honom, där han hoppat upp på motorn! När dörren till bussen öppnades för att hämta mat att locka honom med, smet han självmant direkt in.
Pricken tyckte om våra får, i synnerhet Tolla. Han brukade ligga i hennes päls, och trampade som en kattunge i ullen. När Ascona första gången stapplade in hos oss som litet flask-lamm, mötte Pricken henne i dörren och var inte det minsta rädd. Trots att han var så liten, vår lilla Pricken, var han sällan rädd av sig.
Det finns så oerhört många minnen, med vår älskade kisse.
Ett vackert, lugnt och och tårfyllt slut fick han också, då han låg på mitt bröst, i lugn och ro i vår säng i sovrummet, och tog sina kämpande sista andetag. Jag sa då till honom hur mycket hans "mamma och pappa" älskar honom, men att han måste släppa taget. Han måste släppa taget, och möta Aki på regnbågsbron, för att sedan få springa med honom på de evigt gröna ängarna. Då drog han en sista suck, och klockan 17.10, måndagen den 16 Maj 2011, lämnade vår älskade Pricken oss med en ofantlig sorg, efter 15 underbara år tillsammans!
När slutet hade kommit, bäddade vi ner vårt lilla hjärta i hans bädd.
Precis som om han sover...
När jag ringde Robert och berättade att Pricken blivit dålig, skulle han skynda sig hem. På vägen hem började bilen brinna i Lappbäcken, ca 6 km hemifrån.
http://www.blaljus-norr.com/16-Maj-Brand-ute-Fordon.htm
Men mamma hämtade honom och skjutsade hem honom, och åkte själv tillbaka och tog hand om eländet tillsammans med pappa och brandkåren. Så Robert fick några timmar till med den kille som lärde honom hur vackert det är att älska och att älskas av ett barn på fyra ben!
Våra älskade pojkar, har nu vandrat över regnbågsbron, och leker
på de evigt gröna ängarna. En gång möts vi igen!
Igår var Erik-dagen, vilket brukar vara en ungefärlig början på aborr-fisket för min morfar som även heter Erik. Men i år, liksom i fjol var det betydligt tidigare start och fisket har nu pågått mer än en vecka. Men det är inte särskilt varmt ute, snarast lite små-kyligt, och senaste dagarna har det kommit en del regn, vilket gjort att det grönskar på rätt bra för årstiden.
Det finns en dikt som går ungefär så här :
- Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne!
Den här veckan har det varit ungefär tvärtom hos oss...
I söndags fyllde vår älskade Pricken 15 år. Så vi bakade en tårta till honom.
15-års tårtan
Orkade inte så mycket, men slickade lite grädde, samt lite sparad
hemma-gjord vaniljkräm som serverades i skål
Ute och spatserar lite försiktigt, och tuggar lite gräs
Måndag blev han jätte-sjuk och lämnade oss, med ett ofantligt stort svart hål av saknad! Många säger att "det var ju bara en katt", men Pricken var såååå mycket mer än "bara en katt". Jag har haft katt större delen av mitt liv, och älskat dem alla högt och de har alla varit speciella, men Pricken... Han var något utöver allt annat.
I husse och mattes säng, tillsammans med Lotus
Jackie funderar varför inte Pricken vill busa med henne, några timmar
innan han lämnade oss...
Håller hand med husse... Om man rörde i Prickens tassar, nöp han
alltid runt fingret som ett spädbarn gör. Något han fortsatte med ända
in till slutet, vårt kärleksbarn...
Mitt kattliv började så tidigt att jag inte minns annat. Det var katt-pojken som min finurliga fader gav namnet "Killirok". Han var svart och vit, minns inga detaljer, men han älskade att bada badkar! Helt normalt för en katt? Nja... Det började med att han ramlade i badkaret när pappa badade, men sen kom han på att han gillade det, och låtsades ramla flera gånger. Han ramlade från vår balkong på tredje våningen, när vi bodde på Lägergatan i Kalix, och lyckades landa in hos våra grannar som bodde under. Lång historia kort, så flyttade han till dem, när vi flyttade till Baskeri. Jag var då 4,5 år. Jag minns inte vid vilket tillfälle vi fick Sotis, men det var inte långt efter vi flyttat. Även han svart och vit. Kommer heller inte ihåg hur länge vi hade honom, men vi har haft otur med många pojk-katter, som blivit bortkörda av andra större katter. Troligen blev detta även Sotis öde. Därefter hade vi Murre, en stål-grå pojke. Medan vi ännu hade kvar Murre, fick vi även Frida, vår första tjej. Även Murre försvann för oss, men Frida blev kvar länge, innan även hon försvann. Men Frida kom tillbaka, enormt avmagrad och svag. Troligen hade hon jagat råttor och blivit instängd någonstans. Hon dog samma natt hon kom tillbaka. Därefter var vi utan katt några år, innan min morbror-Ola fick kattungar. Bland annat en hel-vit skapelse som jag övertalade mamma och pappa att skulle få flytta till oss. Han döpte jag till Volvo, och han var både stor och vacker. Men troligen kan han ha tagits av någon rovfågel, eftersom han såg ut som en hare och förmodligen hade svårt att gömma sig med sin kritvita färg. När Ola fick sin nästa kull, fick det bli en tjej igen, en Tjorven som vi hade kvar i många år, och hon blev även starten på en era med många kattungar i vår familj.
Tjorven var verkligen en tjorvig katt. Hennes första unge, Bjöörne, var ensam i sin kull. Troligen hade hon gott om mjölk och lite ont i sitt juver, så hon brukade lägga honom i pappas hand när pappa låg i sängen. Antagligen för att hon ville att pappa skulle hålla honom varm, medan hon fick vila. Det blev ett gäng ungar som Tjorven födde fram, och när hon skulle unga, ville hon ha mig sittande vid lådan. Vid ett tillfälle fick jag stanna hemma från skolan för att vara med henne. Jag gick då på högstadiet. I en av sina kullar fick Tjorven en svart tjej som döptes till Helmer. Vi trodde först att det var en kille, men dessutom döpte jag ungarna efter traktorer, och Helmer har vi alltid kallat pappas Hemek´ar. Helmer fick sedan också någon kull, osäker, men jag tror det bara blev tre kullar, varav två kullar med bara en unge i. Den första kullen har jag för mig att det var fyra ungar i, varav en var våran Pricken. Ännu en av dessa underbara svart-vita skapelser. Pricken var mest svart, men med ett ruter-format vitt fäls på halsen, samt några vita fjun på magen. Det här var runt den 15 Maj 1996, vi skulle åka till Tomelilla för rallycross SM-premiär i de dagarna. Helmer var jätte-tjorvig med sina ungar, och vid ett tillfälle drog hon iväg med hela gänget. Vi hittade snabbt en av pojkarna, han flyttade så småningom till en familj i Haparanda och döptes till Elvis av dem. Men efter några dagar hittade vi även Pricken och de andra syskonen. Redan innan de försvann, hade jag lyckats övertala Robert att Pricken skulle bli våran katt, som skulle flytta med oss när den dagen kom. Den dagen kom redan i Augusti, då vi flyttade till egen lägenhet i Boden. Ett litet avspår är att i Helmers andra kull, föddes Newton, en grå pojke som flyttade till Roberts kusin-Jonas. Newton var ofta hos oss i Boden, då Jonas ibland jobbade utomlands, och Pricken och Newton blev de bästa vänner.
Robert, som aldrig haft ett husdjur tidigare, föll direkt för Prickens charm, och de hade sina procedurer. Varje middag skulle Pricken sitta i Roberts famn, varje gång han gick på toa var det samma visa. Varje gång Robert skulle knyta arbetsskorna på morgonen, var det fullt bus med snörena. Varje kväll apporterade vi med flikar till mjölkpaket och "plingen", en lite obetydlig garnleksak som från början hade en pingla. Pinglan försvann fort, men den lilla dammiga saken kom Pricken jämt och bar på, och vi kallade den för plingen. Den finns kvar än...
Efter drygt ett halvår utökade vi familjen med vår älskade akita, Aki.
Prickens bästa vän, vår akita Aki, som lämnade oss den 13 Maj 2008
Det började med att Pricken gav Aki en lång reva på nosen. Sen tog det ungefär två veckor med ställningstagande och en hel del livade upptåg, innan de blev de bästa av vänner, för en livslång vänskap. Pricken brukade stå och dricka ur Akis skålställning, och det såg så gulligt ut, för han fick stå på bakbenen, stödd på frambenen så skulderbladen buktade ut på ryggen, för att nå. Men gott var det uppenbarligen!
För att få uppmärksamhet brukade Pricken ofta sitta på bokhyllan och peta ner saker, bara för att då visste han att någon åtminstone skulle bli arg på honom = uppmärksamhet!
Han älskade mitt långa hår, och ville gärna ligga på rygg i min famn, och dra i det med tassarna och klorna.
Med mattes hår...
När Pricken skulle fylla fyra år, i Mars 2000, utökades familjen med Lotus. En katt-flicka som mormors katt Molly fick i en kull om fyra katter. Robert skulle välja en pojke, och kom hem med kullens enda tjej! Även Lotus är svart och vit, men med betydligt mer vitt än Pricken. Det tog väldigt länge för Pricken att acceptera Lotus. Hon var ett riktigt busigt troll, och totalt orädd för allt.
Lotus, tjejen som det tog länge att acceptera, men som han senare
aldrig ville vara utan
Första nätterna fick vi ha henne i sele, för hon skulle helst sova på Aki, vilket inte alls uppskattades. Det tog ca 2 månader innan Pricken började bli sig själv igen, och acceptera det nya påhittet i familjen, och ännu längre innan han riktigt förlät Robert, som faktiskt var den som drog hem den där nya! Från att hela sitt liv ha legat på ett täcke i Roberts fotände av sängen, slutade han totalt med det när Lotus kom. Då började han sova hos mig, helst på mitt bröst. Vilket under en period fick mig att oroa mig för Bechterews, innan jag förstod att mina smärtor i muskelfästena vid bröstbenet hade en annan förklaring... En svart sådan! Men när Pricken och Lotus väl blev vänner, blev de oskiljaktiga och förblev så until the bitter end.
Pricken älskade att bada bastu, t o m när man kastade på för ånga.
Nån gång kunde han kliva ner till nedre laven, men aldrig att han var
rädd. Här har Senna gjort honom sällskap för en kort stund, tillsammans
med husse på lite eftervärme.
Alldeles i början sedan vi fått Lotus, fick Pricken sin första urinsten. Som tur var hade min mosters katt Emil just haft en sådan, så jag hade i alla fall hört talas om tillståndet, och det gick därför förhållandevis snabbt till vi upptäckte det och kontaktade veterinär. Men veterinären i Kalix var på jour-utryckning i Överkalix / Övertorneå med omnejd, så vi fick hoppa i bilen och åka till Gammelstad. Pricken var ordentligt dålig när vi kom fram, och det var stora mängder urin som kunde tappas ur honom när stenen var bortplockad. Han hade några episoder till, tror det var två eller tre gånger vi var tvungna att ta veterinär-hjälp, innan vi hittade ett bra foder som fungerade.
Då sa man att det var vanligt på kastrerade katter, och att det berodde på de kringelikrokar urinröret tar precis innan det kommer ut där det ska ut. Men nu har jag fått höra att det kan ha mycket att göra med stress, och lätt kan sammankopplas med att katterna utsätts för nya obekväma situationer, som exempelvis att det kommer ett nytt husdjur till familjen. Precis vad som hände i Prickens fall alltså!
När vi börjat få ordning på kisseriet, började magkrånglet. Första gången var vi i Linköping, och sov i vår Cheva van, utanför min morbrors hus. Vi var på väg till en tävling. Mitt i natten blev båda katterna oroliga och jamiga. Robert var ut i kalsonger, mitt i natten (tur det är mörkt i södern!) och gick med Pricken i koppel runt runt, och till slut fick han bajsa en onormalt stor och hård bajs-lort. Det var den första av ett helt gäng med förstoppningar. Vi uppsökte veterinär, och det visade sig att Lotus hade urinvägsinfektion och på Pricken syntes ju inget nu, utan hon trodde som vi att han varit förstoppad. Vi köpte på oss Microlax och Paraffinolja, något som vi sedan alltid haft redo i skåpet. Varje gång Pricken haft det jobbigt, har han sökt upp mig, så jag har fått hjälpa honom, med massage på magen och medikament. Vi har försökt leta det optimala fodret för honom, men det har aldrig varit några långvariga segerrop när man trott sig hittat något bra, utan ett evigt letande. Pricken har alltid varit tunn, gränsfall till mager, och alltid både sett ut och uppfört sig som en unge. Hela sitt liv, ända till slutet. För något år sedan började han kräkas allt oftare, och för ca ett år sedan hade vi honom på veterinärundersökning. Man kollade lite blodprov och grejor, men fann inget som var galet. Vi har fortsatt att söka foder han tycker om, och som kan ge honom mer hull, samtidigt som han inte skulle spy upp det. Men det finns inte mycket hjälp att få när man har problem med undervikt. Övervikt, då finns det flera olika foder och tips. På Djurmagazinet i Kalix fick jag till slut tipset om Katt-malt, vilket hjälpt oss en hel del, men inte hela vägen. Då hittade jag en annan näringspasta, Nurish-Um, som jag också försökt få i honom. Till saken hör att det var en väldigt kräsen katt, som har varit jätte-svår att få i exempelvis maskmedel. Men vi har kämpat. Kräkningarna fortsatte, och vår redan tunna kisse blev allt tunnare. Nu sista månaden, gav vi honom varannan dag av katt-malt och nurish-um, och kom på att om vi dessutom mosade bitarna i mjukmaten och blandade i extra vatten, då gick det mycket bättre. Sista veckan innan han dog, hittade jag en näringspasta med extremt mycket kalorier, Nutrical, men då var det redan för sent för vårt älskade lilla hjärta... Man grämer sig att man inte kommit på allt tidigare, men samtidigt är man ju bara människa, även om man är en människa som älskar sina djur utöver allt annat. Samtidigt så är jag benägen att tro att det kan ha varit något elakare som bodde i Prickens mage, så det är inte alls säkert att det hade hjälpt honom ändå. Men... Man går och grämer sig att man inte gjort en massa saker, fast vi ändå gjort så mycket med vår pojke. Förutom fjolårssäsongen då bussen var full av hundar, har Pricken varit med oss på alla tävlingar. Han älskade att åka buss.
I vår blå buss brukade han gå upp i min säng och skrika. Då ville han berätta för mig att jag varit vaken alldeles för länge, och faktiskt borde komma upp och sova med honom en stund.
I vår gula buss, skulle han ligga större delen av resorna i min famn, i kaptensstolen jag abonnerar på.
I Sorsele smet han ur bussen vid ett tillfälle, och vi hade fullt pådrag att söka honom. Vi ropade och ropade, och till slut hör vi hans jamande, som kom från under bussen. Men ingen katt syntes. Till slut hittade Robert honom, där han hoppat upp på motorn! När dörren till bussen öppnades för att hämta mat att locka honom med, smet han självmant direkt in.
Pricken tyckte om våra får, i synnerhet Tolla. Han brukade ligga i hennes päls, och trampade som en kattunge i ullen. När Ascona första gången stapplade in hos oss som litet flask-lamm, mötte Pricken henne i dörren och var inte det minsta rädd. Trots att han var så liten, vår lilla Pricken, var han sällan rädd av sig.
Det finns så oerhört många minnen, med vår älskade kisse.
Ett vackert, lugnt och och tårfyllt slut fick han också, då han låg på mitt bröst, i lugn och ro i vår säng i sovrummet, och tog sina kämpande sista andetag. Jag sa då till honom hur mycket hans "mamma och pappa" älskar honom, men att han måste släppa taget. Han måste släppa taget, och möta Aki på regnbågsbron, för att sedan få springa med honom på de evigt gröna ängarna. Då drog han en sista suck, och klockan 17.10, måndagen den 16 Maj 2011, lämnade vår älskade Pricken oss med en ofantlig sorg, efter 15 underbara år tillsammans!
När slutet hade kommit, bäddade vi ner vårt lilla hjärta i hans bädd.
Precis som om han sover...
När jag ringde Robert och berättade att Pricken blivit dålig, skulle han skynda sig hem. På vägen hem började bilen brinna i Lappbäcken, ca 6 km hemifrån.
http://www.blaljus-norr.com/16-Maj-Brand-ute-Fordon.htm
Men mamma hämtade honom och skjutsade hem honom, och åkte själv tillbaka och tog hand om eländet tillsammans med pappa och brandkåren. Så Robert fick några timmar till med den kille som lärde honom hur vackert det är att älska och att älskas av ett barn på fyra ben!
Våra älskade pojkar, har nu vandrat över regnbågsbron, och leker
på de evigt gröna ängarna. En gång möts vi igen!
Kommentarer
Trackback
